Jonas Karlssons nya novellsamling skildrar SM i övertänkande
Nya människor i fel ordning
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Jag har börjat om med den här betraktelsen av Jonas Karlssons nya novellsamling ”Nya människor i fel ordning” så många gånger nu, helt enkelt eftersom det finns så många ingångar till den. Men jag är i gott sällskap för är det något huvudpersonerna i de olika novellerna har gemensamt är det just övertänkandet. I takt med att Jonas Karlsson utvecklats som författare har den yttre handlingen reducerats alltmer. Inte osannolikt har hans parallella karriär inom film- och teatervärlden en roll (pun intended!) i detta. Vi presenteras enkla scener med få aktörer och tidigt givna premisser. Flera av personerna återkommer dessutom, till den grad att man skulle kunna leka med tanken att kalla boken ”novellcykel” snarare än ”novellsamling”.
Kanske kan man likna Jonas Karlssons berättande vid när någon ska dra en Bellmanhistoria, man förstår snabbt förutsättningarna – spänningen ligger istället i vart det ska ta vägen någonstans inom dessa ramar. I det mest extrema fallet, novellen ”Tre meter Hornsgatan”, låter Karlsson den tidsmässiga ramen vara sex sekunder och den geografiska tre meter. Gång på gång, och alltmer febrigt övertänkande, berättas samma slumpartade och inte alltför dramatiska händelseförlopp, ständigt avslutat med orden ”jag börjar om”. Det är vansinnigt och underbart.
I novellernas centrum står oftast relationer och samtal mellan ett fåtal personer. Den yttre handlingen kan i sin tur gälla uppdelande av ett arvegods, säljandet av ett ruckel till hus eller bara fördrivandet av ett sommarlov. En verklig pärla är ”Tystnaden” i vilket grundkonceptet är att en pojke under bussfärden till skolan får infallet att inte yppa ett ord under hela dagen. Detta blir något han sedan håller fast vid med fanatisk envishet oavsett konsekvenser och jagberättaren får i möjligaste mån fungera som ett slags försvarsadvokat för honom i förhållande till omvärlden.
”Jarmo var en vanlig kille, ungefär som jag. Inte direkt populär men inte heller mobbad. Han skötte sig i skolan och gjorde inte mycket väsen av sig men ibland kunde han få för sig saker. Ingen visste varför. Det var som om han kom på olika knäppa grejer och bara ville testa.”
Samma slags experimentlusta kan man uppleva hos författaren själv. Jonas Karlssons prosa har en illusorisk lätthet över sig som om han, likt en ung Mozart vid cembalon, bara satt sig ned och låtit improvisationer flöda fram. Oavsett hur mycket arbete som egentligen ligger bakom är resultatet novell efter novell som omedelbart suger fast i läsarens empati. Situationerna och tankebanorna är alltför lätta att leva sig in för att man ska ha en chans att värja sig, särskilt som de kombineras med ett absolut gehör för vardagliga dialoger och hur absurda dessa faktiskt ofta är. Det hela är oerhört effektivt och synnerligen begåvat. Det är befriande fiktivt dessutom, klart närmare allmänmänskligt än självbiografiskt och ställer öppna existentiella frågor till läsaren utan vare sig pekpinnar eller svar.
Likna dem vid Bellmanhistorier? Nej, det känns fel.
Jag börjar om.
