James Cameron skriver filmhistoria med ”Avatar: The way of water”
Avatar: The way of water
Medverkande: Sam Worthington, Zoe Saldana m fl
Regi: James Cameron
13 år har passerat sedan första ”Avatar” hade premiär och blev en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin. Tio av dessa år har regissören James Cameron ägnat åt att skapa uppföljaren ”Avatar: The way of water”, som enligt rapporterna är den dyraste film som gjorts. Och det märks, i varenda en av de 48 bildrutor per sekund som stora delar av filmen är specialinspelad i för att maximera det visuella intrycket.
Att film är bäst på bio är en gammal sanning som gäller mer än någonsin idag, när rörliga bilder konsumeras på spruckna mobilskärmar och fingerflottiga paddor. ”Avatar 2” tar det ett steg längre. För att uppskattas till fullo bör den ses på IMAX i 3D med laserprojektion och High Frame Rate, vilket låter mer som ett NASA-projekt än en biografspecifikation.
”Själva premissen är simpel, precis som i förra filmen.”
Under sådana visningstekniskt optimala förutsättningar är ”The way of water” en mirakulös upplevelse, nästan som att se på film för första gången. Det känns verkligen som att förflyttas till en annan värld, vilken Cameron byggt upp med minutiös detaljrikedom till ett ekomedvetet sciencefictionäventyr med psykedelisk skärmsläckar-estetik i sagolika miljöer. Den här gången rör sig berättelsen ner i Pandoras hav där vi får stifta bekantskap med nya stammar av planetens stora blå urinvånare, Na’vis. Hos dem söker huvudpersonen Jake (Sam Worthington) och hans familj hjälp när en ny brutal militärstyrka anländer och skövlar allt i sin väg.
Själva premissen är simpel, precis som i förra filmen. Ett irriterande tillskott är en Tarzan-liknande människopojke som ser ut som om han just klivit av bussen till reggaefestivalen Öland Roots. Däremot älskar jag att fantastiska Edie Falco (”Sopranos”) fått en liten men stark roll som hårdför general.
I vad som måste anses både radikalt och sensationellt har Cameron valt att lägga en stor del av filmens 200 (!) minuters speltid på natur- och kulturskildringar, samtidigt som den handlar om att fly från krig, att hitta sin plats i nya sammanhang, om miljöförstöring och kolonialism. Teman som gör den relevant även bortom sina tekniska landvinningar.
Inom en snar framtid, när denna teknik rusat framåt med nya stormsteg, kommer ”The way of water” kanske framstå som en liten krusning i filmhistorien. Men där vi befinner oss här och nu, just idag, är det som att bevittna filmhistoria skrivas mitt framför våra (3D-glasförsedda) ögon.
