”Jag är Gud” är en sjudagarsorgie i dödssynder
Jag är Gud
Författare: Malin Karim
Förlag: Bazar
I romanen ”Jag är Gud” möter vi Hermine som lever ett till synes perfekt liv med mediajobb, framgångsrik make, vackert hem, dyra kläder och två lagom truliga barn i Stockholms innerstad. Men redan på första sidan anar man, såklart, att allt inte är fullt så perfekt. I en inledande middagsscen ombeds Hermine skicka potatisen. Men hon har glömt hur potatis ser ut. Det är helt blankt i skallen.
Hermines roll i familjen är att agera stödperson och bekräfta andra. Familjens övriga tre medlemmar bemöter henne med beteenden som pendlar mellan nonchalant och kränkande. Hon är den som håller ihop allt. Och utan minsta tack.
Ungefär 100 sidor in i boken får Hermine slutligen nog. Efter att ha slitit halvt ihjäl sig med en överraskningsfest åt sin man, som sedan inte behagar komma hem som avtalat från en jobbresa, gråter hon bokstavligt talat blod. Hon super sig full och vaknar upp dagen efter både bakfull och bestämd: det är dags att sluta jaga samhällets godkännande. Hon måste sluta anpassa sig efter andra.
Hermine ger sig ut på en vansinnesfärd som för tankarna till filmen ”Falling down”. Men hennes resa ska tjäna ett högre syfte. Hermine vill rädda kvinnan. Samhällets krav håller på att ta livet av oss allihop och hon vill gå i bräschen för en ny världsordning. Patriarkatet ska krossas och det ska hon fixa genom att begå samtliga sju dödssynder och skriva ett manifest som ska bli en ledstjärna för oss andra. Sen ska hon ta livet av sig. Som en kvinnlig Jesus ska hon offra sig för kvinnligheten.
Sen följer sju dagar av dekadens och hedonism; matorgier, sexorgier och shoppingorgier. När Hermine har betat sig igenom alla sju dödssynder, fått könsherpes och skenavrättat sitt ex är det dags att möta döden. Men i stället genomgår hon en katharsis i Mälarens iskalla vatten. När hon kommer upp till ytan har hon lämnat den gamla följsamma Hermine bakom sig. Hon bestämmer sig för att fortsätta leva. På sitt sätt.
”Jag vill gilla den här boken. Jag tror att jag är en av många som längtar efter fler skildringar om kvinnor som tröttnat på att agera dörrmattor och helt enkelt fuckar ur.”
Jag vill gilla den här boken. Jag tror att jag är en av många som längtar efter fler skildringar om kvinnor som tröttnat på att agera dörrmattor och helt enkelt fuckar ur. Hur blir den värld där kvinnor slutar ta ansvar och börjar följa sin egen lust utan att tänka på konsekvenserna? Men tyvärr så är det något som saknas.
Karaktärerna känns platta, som karikatyrer. Det blir nästan ett grepp: den egoistiska och aningslösa maken, den revolterande tonårsdottern, den sadistiska chefen, sexistiska killgäng, ytliga tjejkompisar, och så vidare. De blir som robotar, förprogrammerade att spela sina roller, helt utan eget motiv. Allra minst förstår jag Hermine. Varför skulle denna välbärgade kvinna mitt i mammons epicentrum välja att bryta mot just dödssynderna? I vårt sekulära konsumtionssamhälle är ju saker som frosseri, lättja och girighet mer regel än undantag. Hur blir kvinnligheten räddad av att Hermine dricker sig igenom hela drinkmenyn på Hotell Diplomat? Eller ligger med en söderkille på en bartoalett?
Om Hermine varit en riktig människa hade jag unnat henne alla regelbrott i världen. Men som fiktiv karaktär förstår jag inte hennes motiv. Och då faller tyvärr boken platt.
