Inget uns av självömkan i Diana Ross tjugofemte studioalbum

Efter nästan ett sekel som artist är det givet att Diana Ross röst inte kommer att låta likadant. Det här är 77-åringens tjugofemte studioalbum som hon skrivit tillsammans med en rad andra låtskrivare i sin hemmastudio. Även om rösten låter en aning tillborstad i singlarna, som i “All is well”, är hennes återkomst till poplandskapet utan dess like. Det finns inget uns av koketteri i det här albumet – vilket kanske är meningen. I ”Thank You ”syns ingen predikan om det personliga. Bitvis är det melodiskt starkt och smakfullt orkestrerat, men det är svårt att ta innehållet på allvar då jag hade önskat att producenterna hon jobbat med hade skruvat upp attityden i texterna mer. Det blir svårt att greppa om det här albumet hyllar eller förminskar hennes arv. Oavsett är jag glad att Diana Ross är tillbaka.