Inger Landström: Göteborgs konsthalls biennalexposé spretar
Mitt på golvet i Göteborgs konsthall står en paviljongliknande konstruktion behängd med fragmentariska dekorationer i bleka tuggummifärger. Bakom verket står Haseeb Ahmed, Bryssel och Daniel G Baird, Chicago, som rest runt i världen och gjort avgjutningar av utsmyckningsdetaljer från olika typer av offentliga byggnader, religiösa som profana. Vissa av fragmenten ger vaga associationer till moskéer eller klocktorn, men tillsammans känns det hela tämligen anonymt.
Villrådig undrar jag hur jag ska tolka det bräckliga bygget. Som ett skräckexempel på alternativ till religiös fanatism: en utsmetad, färdigtuggad sörja så likgiltig att man kan gå rakt igenom den utan att se den? Eller som mänsklighetens räddning i form av en lyckad sammansmältning av all världens religioner och andra livsåskådningsmodeller?
Konsthallens utställning ingår i Göteborgs internationella konstbiennal, vars tema är sekularitet, det vill säga åtskillnaden mellan kyrka och stat, vilket i bästa fall utgör en garanti för allas likaberättigande, oavsett religion, hudfärg, kön och sexuell läggning. Mycket kan rymmas inom detta begrepp och utställningen spretar åt olika håll, utan något direkt inbördes samband mellan de olika konstnärerna och deras verk.
Så har till exempel Joakim Forsgren kopplat samman Karl XII:s kulgenomborrade kranium med krigarkungens mindre kända intresse för granplantering, medan Saskia Holmkvist, Ellen Nyman och Corina Oprea gjort en dokumentärbaserad film om västvärldens komplicerade balansgång mellan vapenexport och humanitära insatser.
Jonas Staal, verksam i Rotterdam och Aten, presenterar i modellform och filmreportage sitt projekt New World Summit, här representerat av ett parlamentsbygge för statslösa i Rojava, som ligger i den ursprungligen kurdiska delen av Syrien.
Jens Haanings affischer med en blond toplessmodell och arabisk text väckte uppseende när han satte upp dem i Köpenhamn – en provocerande kombination som speglar inte bara en kvinnosyn utan kanske lika mycket synen på den arabiske mannen.
I biblioteket kan man ta del av den ohöljda antisemitism som drabbade Isaac Grünewald, inte minst i Göteborg, under årtiondena före andra världskriget, och Hilma af Klint har också kommit med på ett hörn med sina spiritistiskt baserade skissböcker, påminnande om de teosofiska strömningar som spreds över världen runt det förra sekelskiftet.
Men mest spektakulär är Santiago Mostyns storskaliga filmprojektion som visar hur han själv tar sig över Medelhavet i en liten roddbåt från Turkiet till Grekland, samma resa som mängder av asylsökande flyktingar gör. Om han kom fram orkar jag inte ta reda på. Det monotona gungandet ger mig sjösjukesymptom och alla sittsäckar på golvet är upptagna av åskådare som likt hypnotiserade följer den oändliga färden. Det är som en norsk långsamfilm från Hurtigruten, men med helt andra premisser.
