Inga slaskiga detaljer eller överdriven mordlust hos Kristina Ohlsson
Isbrytare
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag : Forum
August Strindberg är en tät finansförvaltare som lämnar Stockholm för att flytta till Bohuslän och Hovenäset. Han startar en second hand-affär, men råkar tyvärr hitta några lik och en styckmördad kvinna i sitt nya hus. Attans! Å andra sidan blir han kär i polisen Maria Martinsson. Som dessvärre har en psykopat till make efter sig.
Nu är det inte litteraturhistoria utan August Strindberg i Kristina Ohlssons tappning. ”Isbrytare” är den andra boken om Strindberg och nu brinner både hans och grannens sjöbod ner, grannen hittas död och en annan grannes sexåriga barnbarn är borta hemifrån natten det brinner och luktar rök i håret när han kommer hem...
”Det är en sympatisk människosyn i boken så att man glatt och villigt rasar igenom den.”
”Isbrytare” är en oerhört lagom deckare. Inga slaskiga detaljer och ingen mordlust för mördandets skull. Det är gott om trevliga människor, främst August själv som är snygg, fena på att baka kakor, jättekär i Maria och längtar efter barn. Maria kämpar med sin rädsla för maken och halva bokcirkeln är förälskad i August som startat den. Lilla Hillevi tvingas ta hand om sin lillebror för att mamma är utslagen, en rörande skildring i sig. Fast i bakgrunden ruvar styckmordet – blev rätt mördare avslöjad?
Det är en sympatisk människosyn i boken så att man glatt och villigt rasar igenom den. Morden är mest en följd av att folk trasslat till sina liv och för att de skyddar varandra. Bra av Kristina Ohlsson och visst är det ett genidrag att döpa deckaren till Strindberg?
