Ida Börjels poesi utsätter oss för tidens obarmhärtiga gång
Omsorgslabyrinten
Författare: Ida Börjel
Förlag: Albert Bonniers
En konservator tar sig fram genom Malmö konstmuseums salar och berättar om sitt arbete med de gamla målningarna. Konservatorn fortsätter genom rummen och funderar på vad man egentligen kan och bör göra med de värdefulla möbler som ställs ut, för att inte tala om textilierna, de kräver ett säkert handlag. I fikarummet diskuteras alldagliga saker, som hur goda kolagömmor är, innan det tålmodiga arbetet fortsätter.
Kan man göra poesi av det här?
Ida Börjel kan.
Hon har sedan debuten ”Sond”, som fick Borås Tidnings debutantpris 2005, låtit sin lyrik invaderas av skenbart enkla och vardagliga saker som reklamradio, konsumentfrågor och den allestädes närvarande ekonomismen, alltid med en politisk udd av närmast satiriskt slag. Ida Börjel har även rört sig in i mer existentiella landskap, den mäktigt sorgsna samlingen ”Ma” Augustprisnominerades 2014 och ”Ringa hem” från ifjol ger röst åt soldater i krigets Ukraina.
Och nu ”Omsorgslabyrinten”, om en konservators strävsamma arbetsliv. Det är poesi man blir glad av. Här finns en lågmäld humor och en exakthet i språket, som om vi bara avlyssnade en arbetande människans tankar. Resonemangen kring konst och liv fascinerar också. Det sistnämnda blir inte minst tydligt när konservatorn tar sig an alla de teckningar av Carl Fredrik Hill som Malmö konstmuseum har i sin ägo. I de passagerna närmar sig Ida Börjel den egensinnige Carl Fredrik Hills konst med sitt språk, en fascinerande dubbelexponering uppstår.
”Det är poesi man blir glad av. Här finns en lågmäld humor och en exakthet i språket, som om vi bara avlyssnade en arbetande människans tankar.”
Ett annat tema som återkommer är vad tiden gör med föremål och att det i sig skapar ett värde, en åldrandets skönhet. Att reparera utställningsobjekten till att bli alltför hela och rena förtar upplevelsen av dem:
Om jag går in
för att se en utställning
på ett museum
och allt är fräscht och helt
kan jag ju lika gärna gå
till Ikea
Men det som ”Omsorgslabyrinten”, osedvanligt vackert formgiven av Ida Börjel och Nina Ulmaja, framför allt handlar om är kanske vår plats i tiden. I mötet med de gamla målningarna och föremålen kommer konservatorn i kontakt med tidens obarmhärtiga gång. Det är, skriver Börjel, ”en särskild sorts sammandrabbning”, som när diktjaget får rysningar av ett 3 700 år gammalt tumavtryck vid rengöringen av ett stycke bronsålderskeramik.
I en annan passage konstaterar diktjaget att det är viktigt att föra berättelsen om det förflutna vidare; ”Det är fantamej ett kall”. Och tro inte att vi kan och vet allt om det vi visar upp på våra museer, för ”det kan komma någon i framtiden som ser vad vi är blinda för.” Med den insikten faller Ida Börjels poesi tungt ner i samtiden, även den här gången. Hon fortsätter att vara en av våra mest angelägna poeter.
