Humor kring märklig dödskult
Stora författare skriver oftast enkelt. Visst är det så? Ta en bok som Cormac McCarthys Vägen som kom härom veckan. Eller den här och nu aktuella Tjugo år och en dag av Jorge Semprún. En verklig klassroman, vare sig mer eller mindre, som Semprún låter börja så där försåtligt enkelt som kanske bara den vågar som vet att han har en verkligt bra historia att berätta:
”Michael Leidson kom fram till La Maestranza mot slutet av förmiddagen. Mayoral, gårdens rättare, tog emot och frågade om han ville ha kaffe, något läskande, vad som helst. Leidson sade att kanske något att dricka, ett glas vatten, varför inte? Inget annat? Nej inget mer, ett glas vatten bara.”
Michael Leidson som vi möter i citatet ovan är en ung amerikansk akademiker som kommer till Spanien 1956 för att studera en märklig ceremoni med nästan tjugoåriga anor.
På godset La Maestranza utanför Toledo dödades en av godsägarna av en grupp småbönder under inledningen av det spanska inbördeskriget. Varje år efter inbördeskrigets slut 1939 har sedan dess den dödes änka och syskon genomfört en minneshögtid på årsdagen av det inträffade. Lantarbetarna tvingas då till ett makabert iscensättande av hela dramat. En slags offerrit, politiskt möjliggjord av Franco-regimens järnhårda diktatur förstås, där lantarbetarna år efter år påtvingas någon slags kollektiv skuld för oförrätter i det förflutna.
Kring denna märkliga dödskult kretsar Semprúns roman. Men det märkliga är att det nattsvarta anslaget till trots så är detta en ljus och humoristisk berättelse. Med lätt hand tecknar Semprún ett stort antal människor och händelser med direkt eller indirekt koppling till det mord som är händelseförloppets urscen, både Hemingway och Lorca har för övrigt små roller i boken, och romanen växer successivt ut till en fresk inte bara över Franco-Spanien utan också över det genuint spanska, och spanjoren som karaktär.
Inte minst får den, inte så lite sensuella, iberiska skälmen här ett ansikte och boken vimlar av blodfulla personager. Vore inte bilden för simpel skulle jag påstå att det här är som ett riktigt bra Rioja-vin, ni vet, där smaken av ektunna och sträv spansk jord slår igenom, på det där för Riojan karaktäristiska sättet.
Jorge Semprún är en ärrad författarveteran, född redan 1923, spanjor, men sedan nära sextio år bosatt i Frankrike, med avbrott för tiden som kulturminister i Felipe Gonzales vänsterregering i Spanien 1988-1992.
Som ung kommunist och motståndsman fängslades han i slutet av andra världskriget och skickades till koncentrationslägret Buchenwald, upplevelser han skildrat i romanen Rätt död man som tillsammans med den nu föreliggande Tjugo år och en dag är de enda verk av Semprún som hittills översatts till svenska.
Vågar man hoppas på fler? Den här litterära elegansen och pompan skulle man gärna se mera av. En eruptiv text som hålls tillbaka och tuktas genom omtagningar och retarderingar på ett sätt som i vissa böcker bara känns som onödigt krusiduller, men som hos Semprún blir till vackra vindlingar genom ett vidsträckt litterärt landskap där man egentligen vill gå vilse bara för att få stanna kvar.
Muy bien!
Per-Axel Svensson
