Hilowle spårar afrosvenskar i konsten

David Klöcker Ehrenstrahls verk från slutet av 1600-talet föreställer en grupp vita barn som tvättar ett svart barn. När konstnären Salad Hilowle såg målningen på Gävle konstmuseum blev han helt golvad.

– För mig är den ett bevis eller ett dokument på att det har funnits afrosvenskar längre tillbaka i tiden. Jag tänkte varför har jag inte fått veta det här?

Hans utställning "Vanus Labor" utgår från tavlan och visas på Konstakademien som en del av det Bernadottestipendium han tilldelades 2020. Hilowle spårar bilder av "morianer", det äldre svenska ordet för svarta med afrikansk bakgrund, och deckararbetet har mynnat ut i 3d-scanningar, skulpturer och filmer av de glömda personerna.

I en tidigare film, "Passion of remembrance", skildrar Salad Hilowle rasifierade under 1990-talet – det årtionde han kom till Sverige från Mogadishu. Han undersöker hur de framställs och det slags naiva rasism som gör att två svarta skådespelare i såpan "Tre kronor" skämtsamt sjunger "Vi komma från pepparkakeland". Men filmen slutar med att Johannes Anyuru tar emot Augustpriset, 2019.

– En vän sade att filmen ger hopp, för den visar ett Sverige i förändring. Med den känslan gick jag in i "Vanus Labor". Jag vill komma åt hoppet. Där vi kan mötas, vad händer i det? Jag måste gå in i den naiva känslan.

Central i utställningen är en film där Ehrenstrahls målning visas på ett museum med enbart svarta betraktare. Filmen slutar med en operaaria, som ljuder: "Du undrar när jag kom hit. Jag har alltid varit här."

På Gävle konstmuseum tolkade man tavlan som att de vita barnen försökte tvätta bort det svarta barnets färg, vilket skulle anspela på tavlans namn "fåfäng möda". Men Salad Hilowle såg istället ett subjekt, vars kropp var målad med vackra bruna nyanser.

– I "Nätdragande morianer" på Ulriksdals slott, ser man en idé av en svart person. Man har målat en vit person svart så att det nästan blir som ett blackface. Men det jag ser i "Vanus labor" är ett subjekt. Det finns en vördnad i målningen och ingen exotifiering kring hur en svart person ser ut, säger han.

Hilowle avbildar också tre svarta studenter på Konstakademien under 1700-talet: Jean Louis, Simon Orosman och Philip Andresen. I sin film gestaltar han dessutom Adolph Ludvig Gustaf Fredrik Albert Badin, som kom föräldralös till Sverige vid tio års ålder från Västindien. Badin, vars födelsenamn var Coschi, växte upp som uppassare åt drottningen och lekkamrat till kronprinsen, sedermera Gustaf III, och dennes syskon.

– I boken "Maroonberget" har Ola Larsmo skrivit om Badin och utgått från hans dagböcker, så man får se individen. Jag har också försökt gestalta hur han kände sig, hur rörde han sig i de här rummen?

Slaveriet är väldokumenterat, menar Salad Hilowle, som undrar vad som händer om han tittar åt andra hållet, på historiens blinda fläckar. Där finns inte bara Anders Zorn och Carl Larsson, utan också David Klöcker Ehrenstrahls återgivning av en svart kropp.

– Det här är lika viktigt som Carl Larssons "Midvinterblot". Vi är en del av den här minneskulturen, säger Hilowle, och förklarar att den vetskapen stärker honom.

– Det ger ett större självförtroende att känna att jag är en del av något som alltid har funnits här. Istället för att tänka ”finns det en plats för mig i konsthistorien” tänker jag; självklart finns det det. Jag ska ta en plats i den, och det ska bli jävligt vackert. Det kommer bli något som man aldrig sett förut.