Helena Thorfinn tar med läsaren till Myanmar i en spännande men spretig ny roman

”I munkens skugga” landar i min brevlåda bara dagar efter nyheten om att konflikten i Myanmar håller på att trappas upp. Det är ungefär ett halvår sedan militärkuppen då medlemmar i det demokratiskt styrande partiet, däribland Aung San Suu Kyi, fängslades, och i september 2021 förklarade skuggregeringen försvarskrig mot militärjuntan.

Helena Thorfinns nya roman är verkligen relevant just nu.

Precis som tidigare skriver Thorfinn om platser och händelser hon känner till. Hon levde i Myanmar under den händelserika period då romanen utspelar sig, 2016, när det tidigare så slutna samhället började öppna upp sig. Ett samhälle som nu stänger sig igen.

Den vana Thorfinnläsaren känner också igen blandningen av tänkvärda inslag, faktadignande dialoger och målande miljöbeskrivningar, liksom hur berättelsen är uppbyggd av flera olika spår som långsamt vävs samman.

I berättelsens centrum finns Katja, en överarbetad och utköpt kommunikationschef i en mindre kommun som reser till Yangon för att besöka systersonen Simon. Han är trainee på Unicef och tillsammans med Trish, en ung svenskamerikansk entreprenör som befinner sig mitt i Myanmars IT-revolution. De bor i ett hus på Trishs missionärsföräldrars tomt, där hennes karismatiska mamma Bonnie driver fairtrade-projekt och konstnären Zaw arbetar med att renovera teakmöbler.

Parallellt får vi följa Pyu Pyu i regionen Rakhine, där hon söker efter sin älskade Mohammed, som är muslim och rohingyer, den folkgrupp som utsätts för stor förföljelse i Myanmar. Deras dotter Ni Ni har just skickats som nunna till Yangon, i samma tempel där Pyu Pyus bror är munk och den buddhistiska rörelsen är i förändring. Och där Katja hamnar på meditationsretreat.

Det handlar om yttrandefrihet, fake news och meditation. Mänskliga rättigheter och sociala medier.

Speciellt IT-revolutionens roll inom propagandaspridning och den demokratiska utvecklingen är väldigt spännande att följa.

I inslagen om Amay Guan, en nat, ett andeväsen som tillbes i Myanmar, får Helena Thorfinn också visa upp en annan, lite mer svävande språklig stil än sin vanliga rappa men målande prosa. Och det blir ett väldigt effektivt och intresseväckande avbrott i historien.

Upplägget gör att man aldrig hinner tappa intresset, men det är också lite spretigt. Det tar ett tag att komma in i berättelsen. Kanske beror det också på att personerna inte riktigt är lika sympatiska som i till exempel Thorfinns succédebut ”Innan floden tar oss”, även om vi får återse några av dem.

Men som vanligt bjuder Helena Thorfinn framför allt på många tänkvärda stunder och en fin möjlighet att leva sig in i livet på en helt annan plats.