Harry Schein – för intelligent för Sverige
En universitetslektor i filmvetenskap, Per Vesterlund, har skrivit en omfångsrik biografi, "Schein". Föremålet, med Harry i förnamn, blir även psykoanalyserad av biografiskribenten. Trots föremålets intresse för Freud, med vilken han delade både hemstad och öde - Wien och judendomen - kommer den arkivgrävande Vesterlund inte riktigt nära Harry Schein. Något trubbigt söker fixera något låt vara undflyende men främst sylvasst - det sitter inte riktigt.
Två saker är bra med biografin. Den är inget idolporträtt. Och den har skippat bildmaterialet. För även om Schein gärna solade sig i glansen så var han en intellektuell. En gycklande och häcklande sådan, ofta underhållande och skarp. Han har kommit att förknippas med det rörliga mediet - och som skapare av och envåldshärskare över Svenska Filminstitutet - men var själv skeptisk till bildernas makt. Och det är märkligt, med tanke på Vesterlunds intressen, att han på 500 sidor inte en enda gång funderar över suggestionen som Hitler utövade. Över bilden av den Führer som med maskineriet och underhuggarna i ryggen utplånade betydande delar av Harry Scheins familj och släkt.
”Vackraste frun i stan, Ingrid Thulin, och mäktigaste vännerna: Bergman, Lagercrantz, Palme.”
Nog var Schein både streber och snobb, ett ensamkommande flyktingbarn som förlorat nästan allt och plötsligt fann att hans egen intelligens och entreprenörsanda passade som hand i handske med den svenska efterkrigsoptimismen och den begynnande socialdemokratin. Kemist, ingenjör, direktör, uppfinnare av ett vattenreningssystem. Snart nog ekonomiskt oberoende och liksom inne. Vackraste frun i stan, Ingrid Thulin, och mäktigaste vännerna: Bergman, Lagercrantz, Palme. Sverige är litet, var kanske ännu mindre då. Och mera centralstyrt. Men också präglat av band som sedan länge brutits mellan politiken och kulturen.
Den folkhemska animositeten mot tennispartnern Olof Palme går igen hos Harry Schein. Ingen av dem ägde folkligheten hos en Åsa-Nisse, eller Ingvar Kamprad. Du får vara hur tafflig eller rik som helst, bara du inte briljerar med din intellektuella förmåga eller intelligens. Och det är nästan så att även ytan ligger Schein till last: skrattet, det vita garnityret, kavajerna, förmågan att föra sig. Den rymliga villan, möblerna. Man kan säga att han får skylla sig själv: om du visar upp dig i luxuösa miljöer - filmfestivalerna i Venedig och Cannes ej att förglömma - så kommer det att prägla bilden av dig. Jag tror att han var medveten om det, och liksom njöt av det.
En bok som "Makten" (1990) tillhör de bästa i genren. Vid sidan av Anders Ehnmark har ingen på svenska tolkat Machiavellis tankar så både frimodigt och skarpt som Schein. Och som kolumnist på DN:s ledarsida under många långa år framstår han som den särklassigt främste sedan anno dazumal - jämför med nuvarande krönikörer och skillnaden blir skriande. Invandraren Harry Schein var nog lite för bra för gårdagens och samtidens Sverige.
