GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Hardings säregna ”slop’n’soul” fångar en annan tidsperiod

Hur fångar man en annan tidsperiod utan att bli en generisk imitation? Hur får man till en modern twist på klassisk soul utan att förlora musikens själ? Curtis Harding närmar sig svaren på nya plattan “If words were flowers”.
Skivrecension • Publicerad 4 november 2021
Curtis Harding.
Curtis Harding.
Foto: Matt Correia
Soul

Curtis Harding

Album: If words were flowers

Skivbolag: Playground

Curtis Harding var omgiven av musik redan som barn. Hans mamma var gospelsångerska, och ibland sjöng de tillsammans på scen. Familjen slog sig ner i Atlanta när Harding var 15 år. Han började hålla på med hiphop, och kom sedan att bli bakgrundssångare till artisten Cee-Lo Green. År 2014 debuterade han med skivan “Soul power”, som sedan följdes upp av “Face your fear” år 2017.

De två första släppen var enhetliga ljudmässigt, men inte på så vis att de endast tillhör genren soul. Harding kallar sin musik för “slop’n’soul”, som innebär att andra genrer spiller över i hans skapande. Bland annat gospel, punk, rock och R&B.

“If words were flowers” är lik hans tidigare verk på många sätt, men är ljudmässigt mer lo-fi. Många av låtarna flyter ihop och rinner förbi i en behaglig ström av kvinnliga bakgrundssångare, serenerande stråkar, gungiga blåsinstrument och Hardings röst, som stundvis påminner om en viss annan soulfylld Curtis. Musiken gör mig nostalgisk över en tid jag själv aldrig levt i och platser jag aldrig befunnit mig på. 70-talets Atlanta, på en jazzklubb med en whisky i handen eller sittande i kyrkbänken under söndagsgudstjänsten, sjungande tillsammans med gospelkören.

Trots att musiken ofta känns som en skildring av det förflutna, tvingas man under lyssningens gång stanna upp i förvåning då och då. Som i låten “So low”, då Harding använder sig av elektriska syntljud och autotune-effekt på rösten. Även inslagen av rap, som i “Hopeful” och “Where is the love”, sticker ut. Nog för att han får till en egen twist på musiken, men är den att föredra? Stundvis känns de modernare inslagen malplacerade. Som att klämma in ett nutida Kanye West-track mitt i en Sam Cooke-skiva.

“If words were flowers” lyckas till stor del fånga en annan tidsperiod utan att bli en generisk imitation. Hardings säregna ”slop’n’soul” skiljer musiken från den han själv växt upp med. De modernare inslagen träffar inte alltid rätt, men det finns ingen tvekan om att den här musiken har själ.

Tuva LejonklouSkicka e-post
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.