Här är de fem nominerade till Borås Tidnings Debutantpris 2024

Sanna Samuelsson är nominerad för romanen ”Mjölkat. Hon erkänner att hon hade lite extra koll på telefonen den här veckan.

– Det ska man väl inte göra, men min flickvän Hanna Johansson var nominerad för några år sedan så jag har liksom följt processen ganska nära. Så jag hade lite koll på vilken vecka det var och det är klart jag hoppades. Jag blev väldigt glad när jag såg ett 033-nummer på min mobil nu, säger hon.

Hennes debutbok släpptes i augusti förra året, en nätt hemvändarroman på 143 sidor.

Vad handlar den om?

– Det är en queer hemvändarhistoria med en twist, kan man säga. Som innefattar ett inbrott. Ellen, som den handlar om, bryter sig in på gården som hon växte upp på när ägarna är på semester. Man kan också säga att gården är ett mikrokosmos för liv och död i den här boken.

Korna på gården och dess relation med människan spelar också en stor roll. Sanna Samuelsson är själv uppvuxen på gård och erkänner att hon hämtat viss inspiration från sin egen uppväxt.

– Jag är väldigt fascinerad av mjölkgården som plats och ville använda min egen erfarenhet. Boken är verkligen nere i gödselhögen och gräver. Den är stundtals ganska äcklig, faktiskt, men på ett kärleksfullt sätt, säger hon.

Frans Wachtmeister kommer från början från Svalöv i Skåne, men bor sedan tiotalet år i Tokyo. Han höll precis på att laga middag när samtalet från Borås Tidnings kulturchef Hanna Grahn kom.

– Det är klart att jag hoppades, men jag trodde att det redan presenterats för jag hade inte hört något. Jag blev naturligtvis väldigt glad, säger han.

Han är nominerad för sin roman ”Territoriella anspråk”, som berättar om två europeiska män på ett konstmuseum och deras olika relation till Japan. En älskar landet och vill bli del av det, den andra har gett upp alla förhoppningar om att bli insläppt i den japanska kulturen.

Varför ville du skriva just den här boken?

– Jag har nog alltid velat skriva om de två olika synerna på Japan och ville förena dem. Jag har inspirerats mycket av Michel Houellebecq och hans bok ”Konkurrens till döds”. Den har lite samma tematik.

Det första utkastet skrev han på svindlande tre månader.

– Men man får komma ihåg att jag precis sagt upp mig från mitt jobb och hade press på att få något gjort. Jag jobbade väldigt intensivt med den då.

Även Lida Starodubtseva, som kommer från Ryssland men i dag bor i Linderöd i Skåne, skriver om ett annat land än Sverige. Hennes novellsamling, eller novellcykel som hon hellre kallar den, skildrar flickor och kvinnor som lever i ryska Karelen. Precis som både Sanna Samuelsson och Frans Wachtmeister är hon också nominerad till Katapultpriset, det andra svenska priset som fokuserar på litterära debutanter.

– Jag är så klart jätteglad, men försöker att inte ta det på för stort allvar. För det blir så svårt att jobba då. Samtidigt är det så otroligt roligt och jag är väldigt tacksam att det i Sverige verkar vimla av folk som vill uppmärksamma debutanter, säger hon.

Lida Starodubtseva är översättare till vardags, och har även skrivit kulturkrönikor för Kristianstadsbladet tidigare. Men hon ville även skriva något eget. hon började skriva 2020 och bokens övergripande tematik är gränser och gränsdragning.

– Boken presenteras oftast som en samling karelska berättelser, men egentligen är de ganska allmängiltiga, så de hade kunnat utspela sig var som helst. Karelen är ett gränsland. Det handlar också om gränser som går rakt igenom människors liv och släkt. Och personliga gränser. Politiska. Det handlar väldigt mycket om att komma från en kultur som hela tiden försöker rucka på gränser på ett väldigt aggressivt sätt, säger hon.

Ylva Gripfelt står för årets enda nominerade diktsamling, ”Det gudomliga tillståndet”.

– Det var helt otroligt att få det här beskedet. Det känns ju extremt hedrande att bli nominerad till ett sånt här pris som så många författare som jag beundrar har fått tidigare. Det känns fantastiskt, säger hon.

”Det gudomliga tillståndet” är en medvetet fåordig diktsamling som beskriver relationen mellan ett barn och dess förälder, berättar hon.

– Enkelt sagt så handlar den om relationen mellan ett barn och dess pappa, samt en viktig person som de båda saknar. Barnet är ju underställt både sin pappas känslor och sina egna, som är svåra att sätta ord på och formulera. Och jag har försökt att skildra det som ett ganska högt känslomässigt tryck som kommer från att inte prata om de känslor som finns.

Dikterna är korta, vilket bidrar till en känsla av tomrum som fylls i ordlöst.

– Jag är intresserad av vad tomrum kan göra. Alltså avsaknaden av någonting, och vad det kan göra med en människa att ställas inför det. Jag ömmar väldigt mycket för läsaren, och litar på den, känner jag.

Dikterna är inte självbiografiska, men bär absolut drag från Ylvas egen uppväxt. Emilia Aaltos prosalyriska bok ”När bror dör” däremot, är starkt självbiografisk. Den berättar om hennes egen bror, och skildrar vårdens tillkortakommanden och anhörigas vanmakt. Boken var det svåraste hon gett sig på att genomföra, berättar hon.

– Det är nog i särklass det svåraste jag har gjort. Det var en tvångsmässig handling, nästan. Jag kände att jag inte mådde bra av att göra det och tvivlade på att jag skulle kunna slutföra den. Men jag kunde inte riktigt leva med mig själv om jag inte gjorde det, säger hon.

Boken är skriven kronologiskt. Den startar med broderns födelse och avslutas med hans död till följd av en bristande psykiatri- och beroendevård. Ämnet har lyfts i media flera gånger. Men det behövdes mer, kände Emilia Aalto.

– Jag kände att, för att nå djupare och verkligen utöva påtryckning kring den här frågan så behövdes det någonting annat. Jag tänkte att om jag kunde förmedla min kärlek till min bror så kunde jag också förmedla vad den förlusten innebär. Både för mig och för samhället eftersom den förlusten har drabbat många.

Läs recensioner av de nominerades böcker här: