Hanna Rajs Lundström tar emot mig i sin mysiga lägenhet i Stockholm. Hon frågar om jag dricker kaffe och berättar att hon bara dricker pulverkaffe av en specifik sort, som hon köper i Kosherian. Det leder oss naturligt in på att tala om hennes judiska arv och dikten ”chai”, som avslutar diktsamlingen ”Armarna”.

Hanna Rajs Lundström läste upp den för första gången på Stockholms Internationella Poesifestival 2017 och berättar att hon var nervös. Efter publiceringen har hon träffat andra som delar hennes erfarenhet av att tillhöra tredje generationens överlevande efter Förintelsen. Den judiska identiteten och det judiska arvet är betydelsefullt. Hennes morföräldrar satt båda i koncentrationsläger.

I diktsamlingens första dikt, ”Du hjälpte mig genom viss skit”, skriver hon att hon har ”norrländskt blod å serbiskt blod och å judiskt blod”. Jag frågar henne om hon inte ser det som problematiskt att gruppera människor efter deras etniska bakgrund.

– Det finns något förenande med att tillhöra minoriteter, men visst ser jag också problem med att gruppera mig som serb, norrlänning och jude. Det fick jag skit för av mina morföräldrar. De har aldrig sett sig själva som serber eller blivit behandlade som serber och därför har jag inte serbiskt blod enligt dem.

Hanna Rajs Lundström skrev dikten ”chai” medan hon jobbade i ett kök. Den växte fram när hon stod vid en skärmaskin. Hon kan ruva på dikter under en längre tid.

– Om jag skriver ner dikten för tidigt så dör den. Då finns den på papperet och det känns så absolut.

Hanna Rajs Lundström bearbetar aldrig sina dikter, men tycker att sinnesstämningen och känslan av äkthet är viktig.

Varför skriver du just dikter?

– Jag har intalat mig att jag inte kan skriva prosa. Dikten känns mer fri. Jag skriver vad jag känner för. När jag tänker efter är kanske prosan lika fri, men dikten känns mer naturlig för mig.

Har du några litterära förebilder?

– Jag har ingen specifik förebild, men jag slukade Dennis Coopers böcker, då jag en gång i tiden praoade på Hedengrens bokhandel. Jag läste nyligen Gloria Gervitz ”Migrationer 1976-2018” och diktsamlingen ”Sannu” av Mariama Jobe. Textantologin ”Revolution Poetry” med spoken word-lyrik är en annan bok jag läst under senare tid.

Musik påverkar mig mer än dikter. Kesha är en av vår tids bästa textlyriker. Hon har påverkat mig mer än någon annan. Jag gillar också Silvana Imam, hennes självförtroende och kaxighet.

Vad kan du berätta om tillkomsten av ”Armarna”?

– Jag började skriva den första sviten av samlingen och förlaget 10tal uppmanade mig att skriva fler dikter, så den är upplagd som sviter, som är skrivna under en längre period. Den första sviten skrev jag när jag inte mådde bra, men under tiden jag skrev boken förändrades många saker i mitt liv. Det gör att det finns en tydlig kronologi i boken. Länge såg jag det som separata sviter som inte hade så mycket att göra med varandra, men efter ett tag insåg jag hur mycket de faktiskt hängde ihop. Till slut var där en färdig bok.

Du berättar i din bok att ”ja skriver bara när ja borde göra annat”, så när skriver du?

– Dikterna kommer över mig, drabbar mig, så just i den stunden kan de kännas som en flykt. Jag kan inte skriva disciplinerat.

Du beskriver också skrivandet som en före detta vän och en allergi. Kan du utveckla det?

– När jag lärde mig bygga möbler på Konstfack fick det konsekvenser för mitt skrivande. Det blev annorlunda. Jag har hittat tillbaka till texten genom ”Armarna”. Att beskriva texten som en allergi beror helt enkelt på att jag jobbade som kökschef på ett kollo och hade stenkoll på alla barns allergier när jag skrev det.

Vad har du för relation till skrivandet?

– Jag bär med mig arvet från Förintelsen. Det arvet finns i mig och jag känner ett ansvar för det. Jag skrev dikten ”chai” och hittade något i dikten. Det är tillräcklig motivation till att fortsätta. Min kommande diktsamling ”Baby” är en slags motreaktion till förväntningarna om att jag ska fortsätta skriva om mitt judiska arv. Men jag anser att man måste skriva om antisemitismen, även om jag har lust att skriva om träd. Jag läste ”chai” på Förintelsens minnesdag i Stora synagogan i Stockholm, vilket var en mäktig känsla. Stefan Löfven var mitt ”förband”.

Är du vad du skriver?

– Det är väldigt personligt och självutlämnande på gott och ont. När jag skrev ”chai” frågade andra mig om jag inte var rädd för att nassar skulle läsa det. Det är lite läskigt, men samtidigt en styrka. Jag fattar varför diktsamlingens andra dikter hamnar lite i skuggan av ”chai”. Första gången jag läste den för mina morföräldrar grät de. Vi står varandra väldigt nära.

I titeldikten ”Armarna” löser diktjagets pappa sitt obehag inför minnen genom praktiskt arbete. Han ”klyver ved för å slippa tänka å renoverar landet för å slippa minnas”.

Du tycks själv dras till praktiska yrken. Du har jobbat som kock och är snickarlärling. Är det för att slippa tänka, slippa minnas?

– Det funkar inte för mig, då jag tänker på dikten även när jag jobbar. Bästa sättet att skriva är kanske att snickra. Då kommer dikten till mig, men jag är inte längre snickarlärling. Det funkade inte då jag har så mycket att göra. Jag spelar TV-spelet ”Persona 5” och det ersätter tanken och minnet. Det är ett slags flykt från dikten, samtidigt som dikten kan sägas vara en flykt från spelet.

Diktsamlingens ryggrad består av blodet och armarna. Det är två återkommande bilder i diktsamlingen.

Vad symboliserar blodet?

– Det är en stark symbol, som har att göra med arvet. Blodet hänger givetvis också samman med färgen röd. Det är kärlekens färg, men den symboliserar också kommunismen, som förenar mina morföräldrar och min kubanska fru, Suri. De har alla levt i så kallade kommunistiska länder. Den röda färgen användes ju också av nazisterna.

Vad symboliserar armarna och vad menar du med att ”minnet finns kvar i armarna”?

– Jag har långa armar som mamma och mormor, så det har också med arvet att göra. Att jag skriver att ”minnet finns kvar i armarna” beror helt enkelt på att koncentrationslägerfångarna fick fångnummer inristade i sina armar.

Har du följt med i den senaste tidens debatt om samtidspoesin i vilken du framstår som en representant för en mer rättfram talspråklighet?

– Det är kritikernas grej, men det är roligt att jag uppmärksammas i debatten. Förhoppningsvis innebär det att min bok säljer bättre, säger hon med ett skratt.