Hanna Grahn: Kulturkanon debatteras – och bara döda män nämns

Detta är alltså redan klart. Den som oavsett det undrar hur den politiska kulturdebatten ser ut i Borås kunde lyssna när kulturnämnden diskuterades i årets budgetdebatt. Nästan en timme pågick diskussionen.

I kronor och ören är det inga större skillnader mellan minoritetsstyrets kulturbudget och oppositionens. M/KD hade velat lägga 201 miljoner, och SD hade velat lägga närmare 205 miljoner. Jämför alltså med närmare 208 miljoner.

Både minoritetsstyret (S, L, C, och MP) och oppositionen med KD/M, SD och V, vill nästa år exempelvis satsa på att bygga om entrén till Kulturhuset och utöka öppettiderna på Sandareds bibliotek. Alla vill också lägga pengar på konstbiennalen, även om summorna skiljer sig aningen åt. Detta nämndes endast kort.

Det som debatterades var istället synen på kulturens roll i samhället. Det är där skiljelinjen finns i kulturpolitiken i Borås. Och det är Sverigedemokraterna som sticker ut. SD vill att en lokal kulturkanon ska tas fram, och det är en fråga som de har drivit i många år. SD vill också främja kulturarvet i Borås på olika sätt, till exempel genom att stötta kulturarvsfrämjande arbete, särskilt för barn och unga.

Politikern Maria Lindgren väckte uppmärksamhet i Sverige 2013, då hon jämförde hundar med tiggare. Då var hon moderat. Numera är hon Sverigedemokraternas representant i kulturnämnden. I budgetfullmäktige förklarade hon varför SD driver frågan om en kulturkanon: ”Det här är för att man ska få en gemensam grund, en grundsyn, var står vi någonstans, vad kan vi ena oss kring. Vad är det som gör att vi kan bli vi, tillsammans.”

I sitt budgetförslag skriver SD: ”Kulturnämndens verksamhet ska utgå från det svenska majoritetssamhällets perspektiv och ett jämställt utbud och utövande.”

Jämställt på vilket sätt kan man fråga sig. Ja, inte när det gäller förhållandet mellan olika minoritetsgrupper och det de kallar ”majoritetssamhället” i alla fall, uppenbarligen.

Debatten känns igen från tidigare år. Mest mothugg får Maria Lindgren av Per Carlsson (S) som kallar SD:s kultursyn reaktionär. Han menar att det handlar om ”en nostalgitripp som ibland också saknar förankring i verkligheten”.

Inte alls, svarar Maria Lindgren: ”Vi står för nytänk.”

Kulturen hade säkert på ett eller annat sätt mått bra av en rejäl diskussion om vad en boråsisk kulturkanon skulle kunna innehålla. Men märkligt nog nämndes inte ett enda Boråskultur-exempel i debatten. Istället togs namn som Carl Larsson, Lennart Hellsing, August Strindberg och Verner von Heidenstam upp av olika politiker. Enbart döda män, alltså, och helt utan koppling till Borås.

Man ska förstås inte glömma betydelsen av att kunskapen om exempelvis författare eller konstnärer är spridd, för att det ens ska vara möjligt att diskutera detta. Att vara emot en kulturkanon handlar inte alls om att vara emot kunskaper.

Men varför ska en kulturkanon tas fram? Det är den frågan man inte ska glömma. Vad är SD:s bakomliggande skäl att ligga på för detta?

I den svenska grundlagen finns skydd för både individer och minoriteter, på flera sätt. En demokrati utan rättigheter för individer och minoriteter är inte längre någon demokrati. I förlängningen kan det lätt falla över i ett majoritetens förtryck.

Kulturen behöver inte alls den ”enighet” eller ”gemensamma grund” som SD förespråkar. Tvärtom, kulturens livsluft är de olika perspektiven och de vidgade vyerna. I den stund politiker försöker bestämma vad som är viktig kultur och inte, befinner vi oss på ett sluttande plan. Tack och lov att Borås åter har sagt nej till en lokal kulturkanon.