Glöm girl power, katten är bäst i filmen

”Captain Marvel” är den sista biten i det intrikata superhjältepussel som kulminerar med ”Avengers: Endgame” (biopremiär i april) och berättar om hur Carol Danvers (Brie Larson) blir galaxens mäktigaste brottsbekämpare. Tyvärr är ”mäktig” inte rätt ord för att beskriva den här filmen, som är oförklarligt blek. Inte ens actionscenerna imponerar. Mest minnesvärd i sammanhanget är istället en katt, som stjäl varje scen den är med i.

Handlingen är knuten till ett rymdkrig mellan de ädla Kree och elaka (?) Skrull, som ser ut som alla skurkar i alla ”Star Trek”-serier någonsin. I denna intergalaktiska soppa får Carol en huvudroll när hon kraschlandar på jorden och skall försöka sy ihop sitt fragmentariska förflutna. Året är 1995, vilket innebär en radda av platta retro-referenser.

När Carol bildar par med Samuel L Jacksons SHIELD-agent Nick Fury serveras vi ett par kvicka replikskiften á la tidstypiska kompissnutfilmer. Men det dröjer ända till sista halvtimmen innan de första gåshudsmomenten infaller, när Carols astrala krafter aktiveras med full effekt och hon bokstavligen utstrålar ljus och hopp. Det är för lite, för sent, och belyser hur tomt girl power-retoriken ekar när ”Captain Marvel” ändå behandlas så…vårdslöst. Reducerad till ett litet, lättglömt objekt i det stora Marvelmaskineriet, som varken gör rättvisa åt karaktären eller den jämställdhet filmen låtsas kämpa för.