Fulländad Staffan Göthe när Brecht talar rätt in i samtiden
Galileis liv
Av: Bertolt Brecht och Margarete Steffin
Översättning: Ulrika Wallenström
Scenografi/ljus: Karl Svensson
På scen: Staffan Göthe, Lotta Telje, Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Siham Shurafa och Christoffer Svensson
Plats: Dramaten, Stockholm
Längd: 3 timmar 10 minuter
Det är inte svårt att förstå varför Dramaten vill spela Brecht-pjäsen Galileis liv just nu. Temat känns högst samtida; sanningen som ett hot mot en makt byggd på lögner.
Regissören Carolina Frände tar vara på den dynamik och djupa mänsklighet som finns i Bertolt Brechts pjäs från 1938, skriven i samarbete med Margarete Steffin i Danmark när Brecht var på flykt undan nazisterna.
Den italienske vetenskapsmannen Galileo Galileis upptäckt i tidigt 1600-tal att jorden ingalunda var centrum i världsalltet utan bara en liten planet som snurrade runt solen hotade hela den världsbild som den katolska kyrkan vilade sin makt på. Jorden var skapelsens krona med påven som självklar mittpunkt. Så var den rådande sanningen.
Brechts text följer Galileis liv, ända fram till hans förnekande av sin egen upptäckt, för den italienske vetenskapsmannen var också människa. Under hotet om tortyr och avrättning på ett brinnande bål tog Galileo Galilei tillbaka det han tidigare framfört som en vetenskaplig sanning.
”De visade mig instrumenten”, som han, i Staffan Göthes rolltolkning, säger, som en förklaring till varför han vek ner sig.
”Under hotet om tortyr och avrättning på ett brinnande bål tog Galileo Galilei tillbaka det han tidigare framfört som en vetenskaplig sanning.”
Staffan Göthe, ja. Han bär upp den här föreställningen på ett fulländat sätt. Med en total scenisk närvaro i den vackert och effektivt avskalade scenlösningen, och med en dröjande diktion som skär in i kroppen på oss i publiken bär Staffan Göthe den här drygt tre timmar långa föreställningen ända hem. God hjälp har han av de övriga fem skådespelarna som delar på en mängd roller med en spelglädje som smittar och får den tämligen idéburna pjäsen att bli kött och blod. Men inte bara, förstås. Brechts förfrämligande slarvas inte bort, här manifesteras det i en absurd scen med rubriken ”Stockholm 2022”, där inte minst Lotta Telje visar sin komiska förmåga, i prästskrud, med ett väl avvägt fysiskt spel. Inte en ton hamnar fel.
Så Carolina Frände har lyckats skapa en föreställning som utan pekpinnar säger något om vår egen samtids komplicerade relation till sanningen, vare sig det gäller klimatkrisen eller pandemin (pesten härjar i Brechts text också).
I pjäsen talas det också om ”förbrytarna”, de som vet sanningen men kallar den för lögn. Sådana förbrytare hade makt på 1600-talet. Dessvärre har de det idag också.
