En positiv bieffekt av att ha levt i Tokyo under pandemin, var att slippa se horder av ens landsmän på semester. Svenska grabbgäng berusade av stadens neonljus, myller och geléshots från någon sunkig nattklubb i nöjesdistrikt som Roppongi. Kanske är en klädd i Pikachu-dräkt. Med gränsen stängd för turister i två år slapp vid dem, och det redan extremt homogena Japan – med bara 3,1 procent utlandsfödda invånare – blev ännu mer japanskt. Men nu är de här igen; ”barbarerna”, som de kallas i Frans Wachtmeisters debutroman ”Territoriella anspråk”, som gjort honom till en av fem nominerade till Borås Tidnings Debutantpris.

”Territoriella anspråk” är en skoningslös satir av européer som entusiastiskt långtidsbesöker eller flyttar till Japan – som undertecknad, och även Frans Wachtmeister själv, när han först kom hit, 2010. Det är i stor mån Frans själv i olika livsstadier, som ligger till grund för bokens två huvudkaraktärer. Hans, en översättare på ett konstmuseum i Tokyo som är desillusionerad efter tio år i Japan, och den storögt nyanlände tyske konstforskaren Maximilian Weiss (anspelar på ”maximalt vit”).

Relationen mellan Don Quijote och Sancho Panza har delvis inspirerat den avoga relation som de två männen utvecklar när de tafatt reser genom landet som odiskutabla ”barbarer”. En stämpel som Hans tror att ingen varm källa i hela Japan kan få dem att tvätta bort, medan den lyriske Weiss är övertygad om att han kan ”bli japan”.

Att ”barbarer” i sammanhanget i själva verket härrör från det japanska begreppet nanban – ”barbarer från söder”, som användes av japaner för de få västerlänningar som kom till Japan under Edoperioden, och nu alltså används av en tysk ”barbar” – är förstås lysande ironiskt.

– Jag har länge velat skriva om två karaktärer med olika inställningar till japan; en naiv, en mer desillusionerad. Jag känner igen mig i båda två, och en gång såg jag på Japan mycket som Weiss gör, och idag ser jag givetvis på Japan på ett helt annat sätt.

Det säger Frans Wachtmeister när vi träffas en solig dag i hans pittoreska bostadskvarter i stadsdelskommunen Shinagawa i Tokyo. ”Territoriella anspråk” är Frans debutroman, men hans tredje färdigskrivna roman. Och idag befinner sig Frans långt från både Hans och Weiss. Frans har nått till ett stadium där han tycks accepterat sin roll i Japan. Jag hälsar på hemma hos Frans och hans japanska fru – som är akademiker inom filosofi, och som liksom Frans nu är föräldraledig, för att ta hand om deras tre månader gamla son Klaus.

Det mest ”japanska” i lägenheten, är vardagsrummet som kompenserar med att vara nästan överdrivet japanskt. De dekorativa shōji-skjutdörrarna med washipapper i träramar. En vas på en bred vacker trähylla längs väggen, med blomster som påminner om ikebana, japanskt blomsterarrangemang. Väggarna är guldbruna med grässtruktur, och övriga möbler och inredning håller sig inom samma höstlika färgskala. Men rummets grundläggande stil är inte Frans eller hans frus skapelse. Det såg ut så när de flyttade in – en lustig referens till tematiken i ”Territoriella anspråk”, om hur icke-japaner liksom vill ”flytta in” i japansk kultur och identitet, som de själv inte format. Men format sin tillvaro har Frans och hans fru gjort.

Makarna träffades på Keiouniversitetet i Tokyo, där Frans pluggade konstvetenskap och arbetade administrativt, och där hans hustru undervisade i filosofi.

– Gällande assimilering har jag nog kommit så långt det går, säger Frans humoristiskt men samtidigt uppenbart överensstämmande med hur han faktiskt lever.

Lägenheten är rymlig för att vara en japansk trerummare, med allt vad en bebis ankomst innebär i fråga om barnvagn, leksaker och nappar synligt – har Frans just bakat en surdegslimpa efter recept från hans far, möbelkonservatorn. Vi småpratar lite om de fina husen i området och får veta att Frans morfar var arkitekt. Att Frans blev konstvetare och att hans bok i så hög grad kretsar runt konst och arkitektur, är alltså inte särskilt märkligt.

– Mitt konstintresse framgår nog i boken, och för Hans utgör konsten en räddning. Det är endast när han står inför någon stor vacker målning eller vackert träd, som han blommar ut.

I en bokkorg i vardagsrummet syns en roman av Michel Houellebecq och en konstkokbok av Salvador Dalí – två av Frans favoriter. Han plockar upp Dalí-boken och visar målningen av receptet Bush of Crawfish in Viking Herbs; en grotesk hög av kräftor, örter och mänskliga lik.

Köket utgör även författarhörna med två skärmar på ett enkelt bord. Där skrev Frans först ”Territoriella anspråk” på japanska, som han nästan vann pris för i en skrivartävling. Men längre gick det inte i Japan. Kanske för att boken driver så brutalt med japaner, spekulerar vi – men inte mer än vad den driver med européer. I Sverige gick det bättre, och boken har rosats.

Frans Wachtmeister förvånas dock över att så få recensenter verkar ha nappat på hur boken kommenterar identitetsbygge inom ramen för migration. Det recensenterna tycks ha fäst sig mest vid är hur patetiskt skojiga ”östvurmande européer” och ”japanlajvare” är. Och visst är dessa aspekter av boken oerhört rolig läsning (särskilt om man tillbringat mycket tid i Tokyo).

En annan läsning av boken bland recensenter – trots att Hans påtalar hur allt snart blir ”lika dött och tråkigt som där hemma”, är hur extremt olika Japan och Sverige är. Vilket inte stämmer, håller Frans med mig om. Vi radar upp exempel från välfärdssystemet till sociala koder.

– I synnerhet liknar japaner och svenskar varandra i att försöka ta så lite plats som möjligt och hålla sig på sin kant, säger Frans. Han tänder en självrullad cigarett på caféet dit vi nu har förflyttat oss, ett klassiskt, tystlåtet kissaten med mörka trämöbler klädda i röd sammet. Det är en miljö dit få utlänningar söker sig, och där vi som två blonda svenskar definitivt syns.

Diametrala motsatser är emellertid Sverige och Japan i sin migrationspolitik – eller var det i alla fall väldigt länge. Som stickprov kan nämnas att Japan enbart gav asyl till 20 av nästan 20 000 asylsökande 2017. Frans Wachtmeister understryker att han inte föredrar den extremt restriktiva japanska modellen, men inte heller den modell som Sverige länge har haft – som han kallar ”inte jätteframgångsrik”. En syn på migrationspolitik som inte är okontroversiell hos en författare, vars debutroman nästan unisont har rosats av svenska kulturskribenter.

– Att införlivas och träda in i en annan kulturell identitet är något som ackumuleras. Man passerar stadium efter stadium mot ett slags kärna. På samma gång rör sig kärnan bort från en, man når den liksom aldrig, säger Frans.

– Samtidigt är kulturell identitet inte bara något som man fritt kan plocka från ett smörgåsbord. Man är alltid slav under sitt förflutna.

”Territoriella anspråk” slutar i det japanska mörkrets hjärta. Desto ljusare ser det ut i Frans Wachtmeisters eget liv. Där assimileringen – som har gått från storögdhet vidare genom desillusionering och acceptans – nu inkluderar flytande japanska, svenskt surdegsbak, japansk fru, ett halvjapanskt barn, och något så icke-barbariskt som en uttagen pappaledighet i ett land där det sällan sker.

Ta del av tidigare debutantprisintervjuer här: