För mycket effektsökeri i ”Jane Eyre”

Charlotte Brontës roman från 1847 har blivit film, radio, teater och alternativa versioner så många gånger att det knappt är någon idé att räkna. Den har setts som romantisk, feministisk, gotisk, den tar upp klass, könsroller, religion och mycket annat.

Nu är turen kommen till Tone Schunnesson och Ragna Wei, Boråskända som debutantprisnominerad respektive före detta konstnärlig chef för Stadsteatern.

Jane Eyre anländer till sitt jobb som guvernant, där hon snart kommer att falla handlöst för Thornfield Halls buttre och arrogante ägare som dock har en mörk hemlighet. Hennes hemska barndom skymtar fram i känslorna när hon ser det röda rum med murriga mönstrade tapeter som bygger upp godset. Dekoren är rik på symbolism. Ett träd mitt i rummet, svarta slöjor som dras fram och tillbaka, en låda och en garderob i glas där känslor och människor kan stängas in. Självklart används den dimmiga heden.

En plain Jane spelas av Emma Österlöf som speglas av Andrea Edwards i likadana kläder och ibland av Helene Solomon som lilla Jane. Det får den frispråkiga Jane att bli mer frispråkig även mot sig själv. Bertha, den galna kvinnan på vinden, sägs ofta vara den andra sidan av den duktiga Jane. I romanen definieras hon av vad maken säger om henne. Här får Bertha (Nina Jemth Öhlund) en egen röst men utan att bli någon fullständig individ. Var hon inte galen från början framställs hon som det nu. Parallellerna mellan kvinnorna betonas.

Dramatiseringar av kända förlagor kan med fördel plocka ut specifika spår, ifrågasätta och provocera fram nya tankar. Men den här versionen verkar så osäker på vad den vill vara och vad det är den driver med.

Uppsättningen vill få med för mycket, men lyckas samtidigt ta med för lite. Lyckade scener blandas med effektsökeri och komedi, och det är svårt att avgöra om saker valts eller slarvats bort. Janes och Mr Rochesters kärlek övertygar inte, men mest saknas Janes väg till att faktiskt nå fram till att bli självständig och respektera sig själv.

Går det att hänga med utan att redan vara bekant med handlingen? Osäkert. Blir någon nyfiken på att läsa romanen efter att ha sett pjäsen? Förmodligen inte.