Maria Ehrenberg: Flickböcker – tidsmarkör och dold feminism

Svaren haglar från Anne på Grönkulla till Lotta i Lotta-böckerna. Och allt däremellan. Samtidigt har de här böckerna länge haft ett oförtjänt dåligt rykte. En ”flickbok” är något undermåligt, enkelt, tänkt att sätta i händerna på unga flickor och saknar därmed värde.

Forskningen började uppmärksamma genren för ett bra tag sedan och nu skrivs artiklar som lyfter genren ur alla aspekter; danande, socialiserande och som en väg in i litteraturen. Bland annat. Själv vill jag lyfta två aspekter: flickboken som tidsmarkör och spänningsfältet konserverande – embryonal feminism.

Flickboken består som alla genrer av olika kvalitetsnivåer men säkert är att de allra första och bästa länge inspirerat de som kan betraktas som bruksvara. Bland ikonerna brukar nämnas Alcotts ”Unga kvinnor”, Montgomerys ”Anne på Grönkulla” (nu äntligen i en fullständig och ny översättning av Eva Ström) och från svensk horisont kan en inte gå förbi Sandwall-Bergströms Kulla-Gullaböcker. ”Ulla-Bella” av Marika Stjernstedt, sorgligt bortglömd, bör också nämnas. Men under denna nivå finns en uppsjö av andra författare och jag kommer i denna essä att vandra framåt från 1920-tal till 1960. Fokus blir nordiskt, här fanns en livlig utgivning i Norge, Sverige och Danmark.

Jag urskiljer tre intressanta temata. Det första handlar om ”det kvinnliga”. Hur ska en ”sann” kvinna vara? Det andra är begäret efter utbildning, ofta symboliserad av studentexamen. Det tredje handlar om möjligheten till yrkesval och försörjning.

Första frågan, den om det kvinnliga, debatteras livligt i 1920-talets och det tidiga 30-talets böcker. Jag tänker att brytningstiden med kvinnlig rösträtt och kvinnans uttåg ur hemmet spelar stor roll som bakgrundsteckning. För en nutida läsare kan dessa te sig lätt obegripliga eftersom vokabulär och teoribildning är oss främmande.

I Alva Krondals ”Nutidsflickor” (1929) förstår vi att huvudpersonen Valborg är en sann hjältinna. Hon håller sig gärna i hemmet eller i vänners hem, inget dansande efter den tidens farsot, jazzen, på skumma eftermiddagsdanser. Just dessa varnas det för, fina familjeflickor blir som förvandlade när de smyger iväg efter skolan till sådana. Nej, Valborg, är förfinad, har en ”sann” kvinnlighet, vilket jag tolkar som något oskyldigt, oförstörbart. Samtidigt är hon handlingskraftig och bistår vid olycksfall. Slutet blir att hon utbildar sig till sjuksköterska och har ett giftermål med en stilig fänrik i flottan att se fram emot. Det konservativa (hålla sig hemma) står här mot viljan att utbilda sig och bli nyttig (feminism).

En annan diskussion är den om ”sport”. Flickböckerna vimlar av sportiga flickor men det är inte alltid av godo. Sporten slår ut läsningen och viktigast är att klara examen, må den vara studentexamen eller lägre stadium. I ”Flickorna på Solhaga” (1939), även den av Alva Krondal, tvingas Ester till pensionat Solhaga för att läsa upp sina betyg under sommaren. Hon har ”kvastat”, det vill säga fått kvarsittning i tre ämnen och detta uteslutande för att hon ägnat sig för mycket åt sport. Nu visar det sig att detta sportande ändå för med sig något gott, hon räddar en liten pojke från att drunkna genom att dyka efter honom från en färja. Slutet gott då hon då även träffar sin blivande man, en läkare, morbror till den lille pojken. Han beundrar hennes handlingskraft.

Rädslan för sport går igenom genom årtionden. Till och med i Gretha Stevns böcker om Susy (40-talet). Susy är dotter till jägmästare Brandt och älskar att vara i skogen. Hennes naturintresse beskrivs i positiva termer, och här finns många fina beskrivningar. Bland annat ser Susy ett dike som en helt egen värld av småkryp och växter som lever sitt eget liv. Hon rider på sin häst, seglar, simmar och allt beskrivs positivt. Ända tills hennes sportande går ut över läsningen.

Jag tolkar det som att det är själva tävlingsmomentet, viljan att vara bäst, som är fel (utom när det gäller att vara bäst i klassen, det är alltid bra). Kanske också viljan att vara lika stark och duktig som en man? Även detta tema kan förstås med bakgrund av den borgerliga kvinnans mer orörliga liv. Nu tillåts flickor röra sig mer fritt – men inte för fritt.

Främst ser jag ändå en vilja att uppmuntra flickor till att bli självständiga. Detta gäller även de böcker som slutar med giftermål, de unga kvinnorna går trots allt in med egen kunskap och utbildning. Längtan efter studentexamen är ett stående tema och många böcker handlar om en ung, begåvad kvinna som riskerar att få avbryta sina studier på grund av pappans försämrade ekonomi.

Typexemplet är Gittan i Gunvor Gränströms ”Flickorna på Solön” (1944). Hennes räddning blir den goda vännen Ullas pappa. Ulla har ”kvastat” och behöver läsa upp betygen under sommaren. Gittan hjälper henne under deras gemensamma vistelse hos Ullas släkting på Solön. Tacken blir att Ullas pappa bekostar bådas utbildning. Även Susy i Susy-böckerna får börja på internat och ta examen. Här har föräldrarna viss tveksamhet, att Susys kusin Solveig ska studera är självklart, hon har läshuvud och disciplin men Susy, som är mer obetänksam och latare, får lova att bruka allvar.

Intressantast är ändå alla yrken som dyker upp i flickböckerna och som påminner om att världen långsamt öppnade sig. Fler val kunde ske, fler utmaningar antas. Redan på 20-talet anas en frigörelse med Valborg som blev sjuksköterska. Barbro i ”Ungdomen på Hällesund” (1930) av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster blir minsann författare.

Under 40-talet exploderar det av yrken i flickböckerna och jag tänker att kriget är en bidragande faktor. Marianne i ”Marianne blir Blå stjärna” (1945) går från bortklemad ung dam till resolut hästmänniska som i slutet av boken bestämmer sig för att bli veterinär, därtill uppmuntrad av regementets veterinär. Ann-Charlotte i boken med samma namn (1946) väljer att tillbringa sommaren som hjälp i en handelsträdgård.

Trenden fortsätter in på 50-talet med bland annat Annik Saxegaard som låter sin hjältinna Ann utveckla en egen firma baserad på sin stora kunskap om stickning (”Alle smiler til Ann”, 1955). Affären ”Norsk strik” blir succé och säljer till indiska furstar likväl som danska grevinnor. Anns framgång beror på den säkerhet i tillvaron som hon fått genom sin uppväxt i norska fjällen, hon kan ta vara på sig själv.

På 1960-talet utökas skaran av moderna yrken. ”Vicky Barr, flygvärdinna” (Helen Wells) och ”Malin, skyarnas drottning” (Marjorie Blythe, 1958) får det mest glamorösa yrket dåtiden kunde tänka sig. Jordnära egna företagare finns också, ”Annikas ridskola” (Anna-Lisa Almqvist, 1978) är slutpunkten för Annika som till slut blir ägare till den ridskola som sett henne födas som internationellt erkänd ryttare. Och alla älskare av Merri Viks böcker om Lotta minns att den slarviga, humoristiska och kreativa Lotta blir frilansjournalist (1958 och framåt).

Här menar jag att flickböckerna skapat ett utrymme för unga kvinnor, en möjlig tankelek där man ser sig själv som framgångsrik inom ett område – till och med områden som varit reserverade för män. Flera forskare har fört fram den betydelse detta kan ha haft för en kvinnlig frigörelse.

Samtidigt ska man komma ihåg att gränserna tänjdes men inte för mycket. Många böcker slutar med ett framtida giftermål. Men här finns ändå en idé om den kompletta kvinnan, hon som förenar ”det kvinnliga” med en yrkesroll. Eller snarare där den senare inkorporeras i det förra. Den äldre Lola i ”Flickorna på Solön” kan stå som typexempel. Hon är konstnärinna och erkänd sådan. Samtidigt har hon goda kunskaper i hushållsgöromål och kan till och med konservera svamp utan konserveringsapparat! Valborg gifter sig men med sjuksköterskeexamen. Och här tar det självständiga slut. Målet är ändå en fänrik, löjtnant, flygare – eller kompositör. Den duktiga Ann i Saxegaards böcker har genom sitt företag hjälpt sin man, den begåvade musikern och kompositören Jens, fram till slutmålet – en egen symfoni uppförd i Köpenhamn. När hon föder ett barn lämnar hon sin aktiva roll i företaget och blir hemma, det är ändå ”kvinnans största uppgift”.

Så bidrog flickböckerna till unga kvinnors positiva utveckling till självständiga personer? Gränserna tänjs men sprängs inte. Ja, anser jag. Här finns ändå en genre skriven av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. En synlighet som inte finns på alla ställen på jorden. En bekant, härstämmande från Afghanistan berättar att hon aldrig någonsin hört begreppet flickbok och att sådana var helt okända under hennes uppväxt. När hon hörde andra vänner prata om Lotta, Ann, Anne, Annika och alla de andra fick hon något längtansfullt i blicken.