Filmrecension: Tortyrporr för finsmakare

Någonstans på landsbygden i Östeuropa under andra världskriget har en liten pojke gömts undan från nazisterna. Livet är lika grått som den svartvita färgskalan. Pojken får spö av grabbar som bränner hans tama iller levande. Hemma hos sin åldrande moster får han skäll istället för tröst men det dröjer inte länge förrän hon dör i sömnen och pojken söker skydd på annat håll.

Han välkomnas ingenstans. Byborna på landsbygden är vidskepliga på medeltidsnivå och förkastar honom för att han förmodas vara judisk, rom eller rent av en demon. En häxa köper honom som slav och blir en av många fruktansvärda surrogatföräldrar som avlöser varandra. Trollkvinnan iscensätter exempelvis en ritual där hon begraver pojken med endast huvudet ovanför marken och låter kråkor picka sönder hans ansikte.

Efter en rymning hamnar pojken hos en bonde, hans fru och deras dräng. Bonden blir svartsjuk på drängen och gröper ut hans ögon med en sked innan han slår sin fru sönder och samman. Pojken rymmer igen och igen, och varje stopp på resan fortsätter på samma tema: grav alkoholism, incest, mord, självmord, mord på bebisar, våldtäkter med tillhyggen...

Det räcker inte med att världen är empatilös, nästan alla som pojken träffar verkar styras av en ursinnig sadism. En av få rollpersoner med en gnutta medmänsklighet är en präst (en dåligt tjeckisk-dubbad Harvey Keitel). Han tar hand om pojken efter att denne misshandlats av nazister, men levererar honom därefter till en pedofil.

Nej, andra världskriget var ingen tebjudning. Människor reducerades till sina djuriska instinkter och det kan hända igen, verkar vara sensmoralen. Men exakt vad är det filmen vill varna för? Till skillnad från Michael Hanekes "Det vita bandet" (2009) som visade vilka sociopsykologiska mekanismer som föranledde första världskriget, finns ingen ambition att visa vad som gjort människan i "The painted bird" så ondskefull. Filmen bär också vissa likheter med den ryska antikrigsfilmen "Gå och se" (1986), om en pojke som blir soldat för de belarusiska partisanerna under andra världskriget och förändras för alltid. I kontrast är "The painted bird" trots alla sina grymheter svår att känna någonting för. Kanske för att pojken saknar karaktärsdrag, eller för att varje ny scen är dramaturgiskt frånkopplad den föregående.

Mycket går ut på att vänta in nästa explosion av brutalitet. Det är klart spännande men känns lite smutsigt. Som en "Saw"-film för en publik med kulturellt kapital.