Filmrecension: En överdos av Wes Anderson

Det brukar sägas att man antingen älskar eller ogillar Wes Anderssons filmer. Det är lite som med koriander. Så om man tänker på "The French dispatch" som en gryta där det inte bara strösslas koriander på toppen, utan också hackas ned i såsen och för säkerhets skull mixas in i buljongtärningarna, så vet man om man bör undvika eller hugga in.

Med sin tionde långfilm lyckas Wes Anderson nämligen överträffa sig själv i sitt egensinniga filmskapande, som han kombinerar med en uppenbar kärlek för det skrivna ordet.

Det känns som att titta på hur en genial pojkrumsprofessor lägger en knepig patiens, läser subversiv poesi och klipper och klistrar en vacker dockteater - samtidigt.

Filmen utspelas delvis på redaktionen för "Franska kuriren", ett helgmagasin startat av amerikanen Arthur Howitzer Jr (Bill Murray), som anlitar ett gäng excentriska korrespondenter och på så vis "tar världen till Kansas", där tidningen ges ut.

Magasinet fungerar som en ramberättelse för filmen, som främst består av tre berättartekniskt avancerade "reportage". Dessa är fullastade av såväl filmstjärnor som underfundig humor och, faktiskt, viss samhällskritik.

Den fiktiva franska staden Ennui-sur-Blasé utgör centrum för dramatiken. Vi får bland annat träffa Benicio del Toro som fängslad konstnär, vars musa är en stram vakt spelad av Léa Seydoux, i en drift med den spekulativa konstvärlden.

Frances McDormand spelar en garvad reporter som själv blir en del av storyn när hon bevakar ungdomsrevolten 1968 och osnyggt nog börjar ligga med en ung aktivist (Timothée Chalamet).

I den tredje anekdoten blir en matkritiker (Jeffrey Wright) inblandad i kidnappningen av polismästarens (Mathieu Amalric) son i en mini-thriller, som är en hyllning till författaren James Baldwin.

Djupet i bilderna, kameraåkningarna, färgsättningen, de medvetet orealistiska miljöerna – allt är utfört till perfektion och får den hyperstiliserade miljön i "The Grand Budapest hotel" att se slapp ut (nästan).

Men till slut slår en plötslig Wes Anderson-tröttma till, även för den som vanligtvis brukar gilla – tja, koriander.

Att det är enkelt att beundra "The French dispact" är nästan överflödigt att säga. Men älskar man den? Nja, att veta hur man ska känna inför den här ganska tunna och lätt klaustrofobiska organismen, byggd av Tintin-romantik, konstnärsgeni och filmreferenser, det är för en gångs skull desto svårare.