Fascinerande och vackert om tiden och minnet

Det är, som alltid, en hisnande intellektuell berg- och dalbana att läsa Ulf Eriksson. De litterära associationerna och den självreflekterande prosan gör ”Fönstret i parken” till ett slags språkligt allkonstverk, förstärkt av de säregna kapitelinledningarna och anteckningarna i boksidornas marginal.

Handlingen – jo, det finns en sådan och den utspelar sig i ett fint fångat New York, i kvarteren nära Central Park – rör sig kring Max, som jobbar i en järnaffär. Han har fått en nyckel till en försvunnen väns lägenhet. Dit går han ofta, och minns, oftast saker han har gjort tillsammans med den försvunne vännen, den lärde Angel. Ett namn som knappast är valt av en slump. Angel är Max vägvisare till de himmelska rum litteraturen och konsten kan upprätta.

Max söker också kontakt med en kvinna, Joo, och når henne till slut, men får då ett besked som öppnar romanen, ja, vecklar ut den som en karta och plötsligt ser vi hela textens landskap. Det är snyggt gjort.

Vägen dit är fascinerande läsning, främst tack vare de rika reflekterande avsnitten om vänskap och, igen, tid och minne.

Vänskapen med Angel har satt djupa spår i Max; ”Det är som om varje gång man sågs blev en bild av ett helt liv, ett liv som inte är ens eget eller vännens, men ett tredje liv, levt av en okänd. I detta liknar vänskaper ibland böcker.”

Ulf Eriksson har genom alla år och genom alla diktsamlingar, noveller och romaner också skrivit fram en stark känsla för ensamheten och lyckan, och inte sällan hör de ihop. I ensamheten kan vi glömma oss själva och några sådana ögonblick infinner sig i Max liv. Ett av de vackraste beskrivs i början av boken, emblematiskt både för romanen och författarskapet. Sittande på en bänk i Central Park en morgon, med en kaffemugg i handen, betraktar han grönskan i parken och människor som passerar. En ”lugn högtidlighet” infinner sig. Han störs inte av sig själv, han besväras inte av ”sina egna förnimmelser och tankar”.

Stycket avslutas: ”En lättnad rörde sig genom honom som en sval vind genom en skog där ingen tidigare varit”.

Vackrare blir varken litteraturen eller livet.