Fars med identitetskris i centrum
Stortorget
Folkteatern Göteborg, Lilla scen
Manus och regi: Guillermo Calderón
Översättning: Eva-Maria Benavente Dahlin
Med: Danilo Bejarano, Pamela Cortés Bruna, Bianca Cruzeiro och Francisco Sobrado
Dramaturg: Lisa Lindén och Alexander Charlamov (praktikant)
Scenografi och kostymdesign: Sophia Röpcke
Regiassistent: Maryam Bravo
Längd: 90 minuter
Spelas till 2 april
Jan (Danilo Bejarano) vaknar upp på Stortorget efter en rusig natt, iklädd någon annans kläder. När två vietnamesiska turister frågar om han är Olof Palme hör han sig själv svara ja. Enligt honom väljer de att tro på svaret. En föreläsning om socialdemokratins historia blir belöningen. Snart går även hans vänner, också de andra generationens chilenare i Sverige, ut på gatorna som Palme.
Den farsartade föreställningen börjar med att Jan vaknar upp en gång till hemma i soffan, blodig i ansiktet, bakis men fortfarande hög, och håller show för sina tre samspelade medboende. Tonfall och spelstil är rejält uppskruvat.
Vardagsrummet är murrigt som på sjuttiotalet, men på hyllan sitter Matacapos (snutdödaren), den svarta hunden med röd halsduk som blev en protestsymbol på 2010-talet och när scenen ändras till tv-studio för en hånfull humorshow blir samtiden tydlig.
Den internationellt hyllade chilenaren Guillermo Calderón har skrivit ”Stortorget” för svenska Riksteatern och skildrar Palme som ett helgon som räddat många chilenska liv vid statskuppen 1973. Nostalgin gäller en tid som nog aldrig funnits och i brytpunkten mellan absurt och allvar ligger identitetskriserna. Svensk, chilenare, hemma, borta, då och nu.
Mycket omförhandlas under pågående föreställning. Vad hände egentligen den där natten innan Jan vaknade upp i Palmekostym? Flera versioner presenteras. Samma sak med resan till Chile och protesterna där. Göteborgspremiär är samma dag som Chile svär in en socialistisk president, och trots att urpremiären skedde så nyss som i januari har redan publikens förhållningssätt till skämten ändrats. Vietnam är aldrig kul, konstaterar teveprogramledaren. Sovjetunionen däremot, det är alltid kul. Fast kanske inte nu när Putin bygger ett nytt Sovjetlikt Ryssland.
Ekonomisk politik kan däremot vara kul, och roligast är när Pamela Cortés Bruna och Bianca Cruzeiro, båda som Palme, diskuterar politik med sig själv och kivas om vem som är den riktiga Palme. Den riktiga Palme hörs i tal från 1968 och 1981 och får svara på barnfrågan ”Vad kan vi göra för att det inte ska bli krig?”.
Det är synd att pjäsens störigt höga tonläge hamnar i vägen.
