Explicit ”Tystnaden” laddas med ord

Längd: 1 timme 45 minuter

Av: Ingmar Bergman

Bearbetning: Mark O’Halloran, Dead Centre

Översättning: Joel Nordström

Regi: Bush Moukarzel

Videoregi: Grant Gee

Med: Mia Höglund-Melin, Sandra Redlaff, Christer Fjellström, Ramtin Parvaneh, Karin Lycke, Marta Andersson Larson, Farrokh Tavakoli, Berna Inceoglu, Anna Jukić

Scenografi: Jeremy Herbert

Ljuddesign och kompositör: Kevin Gleeson

Kostym: Maja Kall

Mask: Patricia Svajger

Ljus: Max Mitle

Dramaturg: Ben Kidd, Joel Nordström

Spelas till 5 december. Ingår i Prospero Extended Theatre och ska gästspela på teatrar i Europa våren 2022.

Ingmar Bergmans film från 1963 har aldrig tidigare dramatiserats för teatern. Kanske av en god anledning? En stor del av filmens essens finns i kamerans närgångna betraktande, de långsamma klippen och även själva tystnaden. Sådant som på förhand tycks svårt att återskapa med nerv framför en levande publik. Så även förfrämligandet, de oändliga hotellkorridorerna och den feberdrömlika stämningen.

Men det finns ingen anledning till oro.

Uppsättningen är fritt efter Bergman, men fast rotad i förlagan. På väg hem från en solsemester tvingas två omaka systrar och den enas nioåring avbryta tågresan och stanna till i det främmande Timoka med ett påhittat (slaviskt inspirerat) språk. I landet pågår ett inbördeskrig, mellan systrarna håller det på att bryta ut. Mellanrummet, landet som icke är, laddas med svartsjuka och missförstånd.

Det börjar med klipp från filmens inledning, tågresan och närbilder på Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom. Groteskt stora ansikten på duken som täcker hela scenrummet. Nästan som ett intrång i den personliga sfären. Filmduken, som snart blir det bortglömda barnets blick, finns kvar nästan hela föreställningen. Ett filter framför livet och skådespelet som pågår bakom den.

Mia Höglund-Melin och Sandra Redlaff som Ester och Anna gör en stark insats. På scenen vandrar också Farrokh Tavakoli vars filmkamera är ett subjekt, barnets Johans ögon genom vilka publiken ser. Och lika lite kan förstå.

Varietésällskapet har bytts ut mot en grupp strippor, hotellportiern (Christer Fjellström) påminner först om en välvillig Basil Fawlty men grundas i ensamhet och saknad. Men den största skillnaden är tystnaden – eller snarare bristen på den. Ett överflöd av ord står i centrum. Redan vid incheckningen finns en kvinna som kan engelska. Översättningen av det obegripliga språket möjliggör såväl komik som fördjupning. Att en av stripporna och kyparen som är Annas one night stand håller monologer på timokanska tydliggör privilegier. Samtidigt visar systrarnas laddade relation att samma språk inte räcker för att nå och förstå någon.

Scenografin är lika delar spännande som självklar. Bakom filmrastret glider interiörerna – hotellrum, foajé, porrbiograf – över scengolvet. Vi hamnar även backstage i teaterns innanmäte. Skådespeleri blandas med livefilm och inspelat och ett fint sångnummer av stripporna. En sexscen börjar som textscen. Det multimediala ger fler dimensioner och perspektiv, kan både bli inbjudande och gränsa till överbelastning.

På sin tid blev ”Tystnaden” SFs största succé, men också omdebatterad och censurerad. Dead Centers uppsättning är på alla sätt (utom i att visa naket) mer explicit. Det som då var underförstått är nu uttalat, i antingen ord eller våld. Det var inte bara Bergman som föredrog att hölja saker i dunkel, det handlar också om tidsandan. Nu ska allt fram. Emellanåt övertydligt, men även här blir alla människor ett främmande språk.