Ett porträtt av poeten som fotograf

”En annan Edith” innehåller 180 av dessa fotografier. Ger de, tillsammans med Ulmajas text, en annorlunda bild av poeten än den litteraturvetenskapen har etablerat? Det beror på ur vilka källor man öser. De tidiga uttolkarna av Södergran, nästan bara män, såg gärna det ensamma geniet som diktade ur ingenting, den nyskapande modernistiska poeten som dog endast 31 år gammal, lungsjuk, utblottad och isolerad från omvärlden. Raivola på Karelska näset, där Södergran levde med sin mor och sina katter, framträder i dessa berättelser som en fattig ödebygd långt borta från ära och redlighet.

Visst hade mor och dotter mycket ont om pengar 1923, men så hade det inte alltid varit. Raivola, där Södergran föddes och gick i skola, var i början av seklet en fashionabel semesterort i storfurstedömet Finland, bara några timmars tågresa från Sankt Petersburg. Hennes far dog 1907, även han i lungsot, men det var oktoberrevolutionen och det efterföljande inbördeskriget som gjorde familjens ryska tillgångar värdelösa och tvingade mor och dotter att stanna i Raivola där de hyrde ut rum för att överleva. Före 1917 hade Edith Södergran kunnat gå på dyra skolor, vårdas på det bästa sanatoriet i Davos och resa runt i Europa. Hon talade många språk och skrev på tyska tills hon bytte till svenska 1908.

De senaste decennierna har Södergranforskare också lyft fram hennes ryska och tyska influenser; bilden av det fattiga, oskolade geniet har således reviderats, och även fotografierna har uppmärksammats. Ändå är det verkligen ”en annan Edith” Ulmaja visar oss, framför allt för att hon inte avfärdar Södergran som amatörfotograf utan granskar hennes bilder med den grafiska formgivarens professionella blick och finner en konstnär som väljer sina vinklar, motiv och iscensättningar med stor omsorg.

Ulmaja sätter in Södergrans fotografier i en samtid, 1900-talets två första decennier, där fotografin utvecklas explosionsartat, kameror och glasplåtar kunde köpas på postorder, snart kom även film på rulle. Många ville fotografera, inte bara fotografer, även författare.

August Strindberg tog bilder av sig själv som den ensamme vid sitt skrivbord och retuscherade ibland bort barnen. Södergran tog också självporträtt, men oftare riktade hon sin kamera mot den verklighet hon hade omkring sig: Alperna, en gata i Davos eller kvinnor och katter i Raivola. Ulmaja lyfter fram Södergrans tekniska skicklighet och medvetna motivval, någon gång kan hon anmärka på en beskärning, vilket bara förstärker känslan av att delta i ett samtal mellan två proffs.

Var fotografin redan här en folksport? Nej, den var ett dyrt intresse för dem som hade råd. Nina Ulmaja, född i Finland 1967, påpekar att ingen i hennes släkt hade kamera, hennes familj arbetade hos några som hade. Det är här, i mötet mellan verklig fattigdom i norra Finland och av omständigheterna utarmad överklass i Raivola som den annorlunda Edith syns tydligast. Nina Ulmajas bok är nämligen utformad, inte bara som ett fotoalbum utan också som personliga brev till ett ”du”, den döda Edith Södergran.

Det är en svår genre som riskerar att kränka integriteten hos den som inte kan svara eller säga emot, men Nina Ulmaja undviker alla fallgropar genom att öppna sig själv snarare än gräva i Södergran. Ulmaja var fem år när hennes föräldrar kom till Sverige för att erövra arbete och välstånd. Hon söker och finner mycket som förenar henne med Södergran: den finska bakgrunden och förlusten av barndomslandet, främlingskänslan och svenskan som ett överhetsspråk hon måste acceptera för att kunna bli publicerad, men även energin och skaparglöden.

Mycket skiljer dem också åt. När Hagar Olsson, som gav ut Edith Södergrans brev, först träffade Södergran var denna redan svårt sjuk och utblottad; Olsson beskriver Södergrans mor som en liten ”trollgumma” och ser inte den eleganta överklassdam hon en gång var. Ulmaja, vars familj kommer från motsatt håll, från fattigdom till relativt välstånd, skriver att Edith och mamman måste ha känt sig kränkta. Det går förstås inte att veta vad de kände, men det blir allt tydligare under läsningens gång att Ulmaja i mötet med Södergrans dikter och fotografier upptäcker något om sig själv, sin släkt och det förflutna som varit fördolt och förtiget, till exempel ett laddat förhållande till det ryska, sedan Ulmajas farmors far gick över gränsen och mördades i Sovjet.

Det är ju det stor dikt och bildkonst gör: låter oss gå in i en obekant värld och se verkligheten som vi aldrig sett den, samtidigt som vi upptäcker oss själva i den. Det förflutna är ett annat land men underligt likt vår egen tid, med krig, pandemier och människor som flyr och byter språk. Det finns i Södergrans dikter och fotografier en underbar närvaro och en uppfordrande blick, som Ulmaja möter utan filter.