Fredrik Borneskans: Essä: Varför pratar så många så mycket om sig själva?

”Det är en sån där tjatterpelle.” Så brukade min mormor sammanfatta en man som i hennes tycke pratade alldeles för mycket och då i synnerhet om sig själv. Vad hon syftade på var inte enbart att de här männen ägnade sig åt ett störande sätt att uppföra sig. De visade också prov på något som i hennes ögon (och öron) var ett föga manligt beteende. Född 1911, som hon var, uppskattade hon en man som var lugn, trygg, stark och inte allt för mångordig. Det här var ett vanligt manlighetsideal fram till någonstans runt mitten av 1900-talet. Sedan dess har mycket hänt inte bara med manligheten utan också med samhället, sociala beteenden- och ideal överhuvudtaget. Det här påverkar inte bara män utan också kvinnor.

Det är nu fem år sedan Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter uppmanade kvinnor att frågestrejka. Vad hon syftade på var en obalans i sociala sammanhang där kvinnor ställde många frågor till män som däremot inte ställde en enda fråga tillbaka. Ett irriterande och oförskämt osynliggörande, där kvinnor fick ta hela ansvaret för sociala situationer.

Även som man hade jag redan då reagerat på att det fanns fler och fler som mer eller mindre slutat ställa frågor och istället bara pratade på om sig själva. Att något hänt med tidsandan också i sociala sammanhang var – och är än mer idag – uppenbart. Under de år som gått sen artikeln publicerades tycker jag att det blivit än vanligare inte bara med män, utan också med kvinnor, som slutat ställa frågor och istället bara pratar på om sitt. När jag ska börja skriva den här artikeln berättar en god vän för mig att en av hans kompisar just varit på en misslyckad dejt – med en tjej som i timmar pratade enbart om sig själv.

Linus Jonkman beskriver i både ”Introvert – Den tysta revolutionen” och i ”Själv – kraften i egen tid” hur vår kultur blivit så präglad av extroverta ideal att många är rädda för att uppfattas som introverta. Redan i dagens skola uppmuntras eleverna att tala inför klassen och att arbeta i grupp. Föräldrar lär barnen säga ifrån och att stå för sina åsikter, att följa sin inre röst och våga sikta högt. I nästan varenda platsannons efterlyses ”utåtriktade, drivna lagspelare”. Den kulturella världen är även den fylld av unga, extroverta stjärnor som uppmanar sina fans att tro på sig själva.

Jonkman påminner om att det tidigare, ungefär fram till 1960, istället var introverta ideal som gällde. Det här märktes i allt från John Waynes fåordighet till uttryck som ”tala är silver, tiga är guld” och ”I am a doer, not a talker”. Kollektivet var viktigare än att sticka ut och auktoriteter skulle behandlas med respekt.

På 1960-talet började allt det här ställas på ända. Individen – som exempelvis kunde vara en höftrullande Elvis Presley, en fräck Mick Jagger eller en (i alla fall på den tiden) provocerande långhårig Paul McCartney – krävde större utrymme och gjorde det omodernt att offra sig för kollektivet. Att vara extrovert började bli ett ideal som så småningom, ibland, skulle komma att slå över i ren narcissism.

Linus Jonkman menar att den extroverta kulturen blivit så dominerande att till och med människor som faktiskt är introverta glömt att de är det. ”Jag är nog mer introvert än jag trott” är en vanlig kommentar han möter efter sina föreläsningar. All påverkan och uppmuntran till att bete sig extrovert har gjort att den egna introverta läggningen (som faktiskt är mycket svår att förändra) kommit i skymundan.

Det ligger något i vad han skriver men jag tror att förklaringarna till det extroverta idealet behöver utvidgas för att vi ska förstå människors tilltagande självupptagenhet och ovilja att ställa frågor.

I bondesamhället var kollektivet viktigare än individen. Jantelagen härskade. Något liknande gällde för folkhemsbygget med sin strävan efter jämlikhet, utjämnandet av både inkomster och könsskillnader. Att en mjukisfigur som ”velourmannen ” uppstod just under 1970-talet är ingen slump. I varje samhällssystem finns ett antal antaganden och värderingar som formar mentaliteten i samhället.

Att senare decenniers uppkopplade svenska samhälle, vilket allt mer anpassat sig till en global kapitalism, också fått konsekvenser för hur människor uppför sig är högst sannolikt. Att högljutt tro på sig själv, att breda ut sig socialt, att göra karriär och att visa upp en framgångsrik yta inför andra, oavsett om det sker under en dejt eller på Facebook, står knappast i strid med våra samhälleliga ideal. Snarare är såna beteenden intimt förbundna med uttalade eller outtalade politiska budskap, men också med krav som nätet och ny teknik ställer för att gå igenom i det allt högre bruset, en växande skara som gör vad de kan för att höras och synas. Ersättandet av det gamla kollektiva folkhemssamhället med en kapitalistisk IT-ekonomi, påverkar oss i riktning mot individualism, karriärism och extroverta strävanden.

Kanske finns också helt andra förklaringar till varför vissa pratar närmast oavbrutet om sig själva. Kanske är det inte alls det tecken på självbelåtenhet det kan verka eller uppfattas som. Inom så kallad compassionfokuserad terapi delas människans medfödda motivationssystem in i utforskandesystemet, hotsystemet och trygghetssystemet. Det här har bland andra Christina Andersson och Sofia Viotti beskrivit i boken ”Compassionfokuserad terapi.”

Det förstnämnda – utforskandesystemet – ger oss lust att utforska världen omkring oss. Det väcker både nyfikenhet och lusten att nå mål. Det ger oss belöningar genom dopaminpåslag och påföljande kickar, ibland i form av kortvariga lyckorus. Men det gör oss inte bra på att ta in andra människor, istället blir vi ofta självfokuserade. Dessutom skapar det sällan någon varaktig tillfredsställelse, kickkällan måste ständigt fyllas på, vi kan bli både rastlösa och enkelspåriga i vårt tänkande.

Hotsystemet är istället inriktat på hantera fara och aktiveras då något skrämmer eller stressar oss. Tankarna blir snäva. Vi ser bara det negativa eller allt som kan gå fel. Vi kan uppleva ångest och ilska. Uråldriga instinkter väcks och manar till flykt eller attack. Det finns risk att vi blir onödigt hårda mot andra medan självkritiken sätts på undantag. Ytterligare ett problem är att hjärnan inte kan skilja på verkliga och inbillade hot, systemet går igång också då vi känner oss pressade eller stressade av mer diffusa skäl.

Båda de här systemen tar idag ofta för stor plats i vår vardag. Vi lever i högt tempo i ett prestationssamhälle som uppmanar oss att hela tiden sträva efter mer: Mot högre positioner i arbetslivet, större och exklusivare lägenheter, flashiga suvar, dyra resor till exklusiva länder, bad på långa stränder där våra kroppar helst ska vara formade av många svettiga gymtimmar.

Alltsamman skapar en livsstil som visas upp i en polerad – men inte alltid sanningsenlig – yta på sociala medier. Våra vänner kanske snarare än imponeras istället känner stress, irritation, avund eller tvivel på sig själva. Det finns en risk att umgänget med andra, som borde bottnat i gemenskap och sunt meningsutbyte, istället börjar påminna om en tävling.

Trygghetssystemet, vårt tredje motivationssystem, är till skillnad från de två andra idag ofta understimulerat. Systemet som är inriktat på nuet, på vänlighet och att ta hand om både oss själva och andra, får helt enkelt inte lika mycket uppmärksamhet och utrymme i våra liv. För att öva oss på att sätta oss i kontakt med det behöver vi ta oss tid att gå ner i varv, öva på att slappna av, att meditera, gå upp i nuet istället för att grubbla över framtiden eller älta det förflutna.

Att lyckas med det här låter kanske lättare sagt än gjort. Men också korta stunder då vi lägger undan mobilen och lutar oss tillbaka för att ta lugna, djupa andetag kan vara en början, att uppmärksamma små gester av vänlighet eller omtanke i vardagen en annan, att vara tolerant istället för dömande gentemot både oss själva och andra en tredje. Det handlar om att aktivera ett system som för många satts på undantag av en (ibland inbillad) känsla av hot och konkurrens, eller av självtvivel.

Kanske är vissa människors ibland skrytsamma pratsamhet snarare än självgodhet ett symtom, skapat av ett stressande samhälle där många innerst inne mår dåligt, där åtskilliga är på väg att tappa kontakten både med egna och andras behov, något som riskerar leda till en brist på djupare gemenskap, en form av umgänge som snarare leder till ensamhet än kontakt med andra.

Att prata för att dominera, konkurrera eller ta plats på andras bekostnad är trots allt sällan någon social framgångsformel. Social kompetens handlar om att lyssna också på vad den vi möter har att säga. Det är inte farligt att ställa frågor. Det handlar varken om att visa sig okunnig eller att tappa kontrollen, snarare tvärtom. Om pandemins ändrade livsmönster, med vurm för natur och fritidshus istället för utlandsresor och lyxkonsumtion, kommer leva vidare återstår att se. Men skulle den göra det finns kanske fröet till en mindre högljudd och självfokuserad kultur någonstans där i lugnet vid strandkanten, eller i den tysta skogen med svampplockning och stillsam återhämtning.

Fredrik Borneskans

Kulturskribent