Peter Grönborg: Essä: Svensk, svenskare, svenskast

Medan många betraktar sin nationstillhörighet som en i huvudsak geografisk bestämning, kopplad till vissa administrativa, rent byråkratiska förehavanden, tycks andra vilja göra den nationella hemvisten till en känslomässig angelägenhet.

Faktum är att adjektivet ”svensk” är en grundpelare i Sverigedemokraternas ideologiska tänkande. Det förklarar partimedlemmarnas benägenhet att rangordna människor, för i likhet med andra egenskapsord är det möjligt att komparera termen ifråga: svensk – svenskare – svenskast …

Många av de ställningstaganden som partiets företrädare gör blir begripliga om man håller detta i minnet, inte minst när det gäller att förstå deras värderingar och sympatier. Konstigt vore om de inte betraktade sig själva som svenskast, vilket ger dem en hög ranking, medan den som endast är svenskare än svensk hamnar på en mellannivå.

Synsätt av det slaget går att koppla till tankar om en gradering av medborgarskapet, vilket framgår av det principprogram som uppdaterades 2019. I texten deklareras att partiet vill skilja på ”medborgarskap i den svenska staten” och ”tillhörighet till den svenska nationen”.

Med ”tillhörighet” menas en form av hedersmedlemskap, vilket förvärvas av den som föds i Sverige, eller adopteras i tidig ålder av svensktalande. Dessa individer förväntas vara lojala mot nationen, samt förvärva en identitet och kultur som är ”gemensam”, på samma sätt som språket.

Personer som varken fötts i eller adopterats till Sverige har ändå en chans att meritera sig. Det blir lite som en idrottsprestation – bara viljan är den rätta kan vem som helst bli svensk. Specifikationen för att leva upp till kraven är ganska vag, men ytterst handlar det om att tillägna sig den sortens egenskaper som de inhemskt födda och adopterade innehar.

Till detta hör bland annat att se den ”svenska historien som sin egen”, vilket ter sig som en krävande intellektuell och emotionell uppgift. Inte ens infödda lär lösa den med lätthet, särskilt inte som historieskrivningen står under ständig omprövning.

Den som fallerar och misslyckas med att leva upp till kraven riskerar att förlora tillhörigheten; rätten att vara en del av den svenska nationen ”upphör”. Hur statens maktbefogenheter, vad gäller övervakning, social kontroll och repressalier, ska utformas framgår dock inte.

Terminologin berättar ändå tydligt att önskemålet är en nivågruppering av invånarna, som baseras på en mätning av i vilken utsträckning de kan anses vara svenskar eller ej.

Om det går att hitta vetenskapliga parametrar för att utföra en likhetsgranskning av detta slag är osäkert. Uppenbart är i alla fall att eventuella resultat skulle leda till en manifest över- och underordning, en hierarkisk struktur.

Vid en mönstring av människornas svenskhet är således inte frågan om de har ett giltigt pass eller ej, utan snarare hur starka de nationalistiska känslorna är. Vi hamnar plötsligt i en stat där myndigheterna vill överträda individens integritet med kraft. Det är självaste själen som hamnar i vågskålen.

Vem eller vilka det är som ska väga den, och utföra de kontroller som argumentationen kräver, förblir oklart. Logiskt vore om personer med partibok tilldelas uppdraget, medan företrädare för andra riksdagspartier torde vara mindre meriterade.

Redan i detta kan omnipotenta anspråk spåras, med införandet av en enpartistat som en första förutsättning för att förverkliga ett nationalistiskt projekt.

Sverigedemokraternas principprogram består av mer än tio tusen ord. Det skulle föra för långt att kommentera alla. Men förhoppningsvis kan en analys av ett antal nyckelbegrepp bidra till förståelsen av det tankegods som den politiska ideologin vilar på.

Både när man hör framträdande sverigedemokrater tala eller läser deras program, blir det tydligt att partiets ambition är att skapa skiktningar i det svenska samhället. Men det är inte kastväsendet i Indien eller apartheidsystemet i Sydafrika som målas upp som en ideal statsbildning, även om det vore rimligt utifrån hur resonemangen ser ut.

Istället kommer termen ”folkhem” till användning, för att belysa vad som bör åstadkommas. I vårt land förknippas ordet förvisso med socialdemokraten Per Albin Hansson, som lanserade det i slutet av 1920-talet, men i en etymologisk utläggning vill Sverigedemokraterna hellre koppla ihop det med en socialkonservativ idésfär.

Ändå är det 1960-talet som lyfts fram i positiva ordalag, när det i principprogrammet blir läge att mytologisera en vision. Det som idylliseras är dock inte den välfärdsstat som socialdemokratin bidragit till att skapa, utan snarast en form av ”överordnad majoritetskultur” som anses ha rått under detta decennium.

I en mer normal historisk belysning av årtiondet lyfts mestadels det progressiva och framåtsyftande fram: rivningen av stadskärnor, Beatles genombrott och studentrevolterna. Ett selektivt förhållningssätt i synen på det förflutna är vanligt förekommande hos sverigedemokrater; deras världsbild växer fram ur sovrande och sållande, ett skumt trixande med befolkningsläran.

Alla samhällen är komplexa och mångfacetterade, liksom varje decennium då de existerat. Därför framstår det som ett vådligt experiment att försöka ”återskapa ett folkhem”, med ett spretigt decennium i svensk historia som modell. Trots det har denna målsättning fått en framträdande plats i principprogrammet.

Det regressiva och nostalgiska draget i Sverigedemokraternas politiska tänkande kan mer likna vissa salafisters ambition att vilja införa sharialagar i Sverige, än det pragmatiska, mer framtidsvänliga driv som bär upp de övriga riksdagspartierna.

Partiets mål kopplas alltså inte ihop med reformpolitik och allmänt välfärdstänkande, utan snarare med idéer om hur det demokratiska systemet ska förvanskas och manipuleras. Demokratin beskrivs förvisso i positiva ordalag, men fokus flyttas rätt snart över till synonymen ”folkstyre”.

I den vokabulär som etableras problematiseras termens betydelse. Den glider i en riktning som knyter an till partiets idéer om ett graderat medborgarskap, vilket belysts ovan. Man ansluter sig till tanken att all makt ska utgå från ”folket”, men genom att ställa höga, nationalistiskt färgade krav på vilka som ges rätt att räkna sig till gruppen ”folk”, blir det möjligt att underkänna vissa medborgares hemhörighet i samhället.

Utifrån sådana tankeoperationer blir inte demokrati en fråga om graden av mänskliga fri- och rättigheter, utan istället en bedömning av i vilken utsträckning medborgarna förmår att efterleva nationalistiska skyldigheter.

Ambitionen att skilja folk från folk går att härleda från Sverigedemokraternas människosyn. Avsnittet där denna presenteras imponerar dock inte i filosofiskt avseende, särskilt inte som det i huvudsak grundar sig på polemik mot andra politiska åskådningar.

Istället för att avfatta klara och tydliga angivelser för de egna ståndpunkterna, ägnas utrymme åt att formulera skepsis mot andras. Detta är i och för sig en generell strategi hos partiet; en defensiv hushållning med det jakande, halkar hastigt över i ett offensivt, gärna insinuant bruk av det nekande.

Medan det exempelvis ställer sig svårt, för att inte säga omöjligt, att definiera vad vår ”gemensamma nationella identitet” ytterst grundar sig på, förefaller det vara väsentligt lättare att hitta exempel på sådant som inte är tillräckligt svenskt.

Initialt tycks ändå Sverigedemokraterna fästa större avseende vid människans biologiska arv och fria vilja, än på miljöns betydelse då en identitet formas. I en tidigare version av principprogrammet tillskrevs varje människa en ”nedärvd essens”, en term som nu enbart används som referens, troligtvis för att kamouflera rasistiska tendenser.

Rätt snart sker dock en glidning från ett naturvetenskapligt resonemang kring det ”biologiska arvet”, till idéer om ett kulturellt arv, där förhållandena i samhället tillskrivs avgörande betydelse för hur individer formas. I detta kommer starka kollektivistiska avsikter till uttryck, i vilka statens huvuduppgift synes vara att skapa en ”stark nationell identitet”.

I lanseringen av ett sådant auktoritärt perspektiv går det att ana hur partiets förväntningar på public service och andra medier ser ut. Tydligt är att man vill begränsa verksamheten inom de sköna konsterna till propaganda, med det ensidiga syftet att väcka och bevara nationalistiska känslor.

Eftersom den typen av otidsenliga emotioner verkar sällsamma och främmande för de flesta, krävs ett ganska gediget arbete för att framkalla och utveckla dem. Ett första steg lär bli en ”återgång till en gemensamhetsskapande assimilations-politik”.

I Sverigedemokraternas retorik är ordet ”gemensam” mycket vanligt förekommande, men då det nästan uteslutande används i agitation för att exkludera människor, måste partiet stämplas som en kraft som suktar efter splittring, inte endräkt och harmoni.