Catharina Miller: Essä: Snart kommer Hassans skåpvagn ha skylten Hasse Snickare
På vilket sätt kan en människas namn bli avgörande för bärarens liv? En känslig fråga som ofta sopas under mattan. Men glädjande nog tog två av årets sommarpratare bladet från munnen. Först ut var TV-kocken och kokboksförfattaren Tareq Taylor som på ett humoristiskt sätt berättade om hur det var att söka jobb efter avslutad utbildning. När han på sin vänliga skånska presenterade sig fick han alltid ett ”nej, tyvärr”. Platsen var redan tillsatt. Så han bytte strategi, presenterade sig som Peter Taylor, och krögaren undrade förtjust om Peter kunde börja redan på måndag. ”Peter? Du måste ha hört fel, jag heter Tareq.” Klokt och smart, men samtidigt sorgligt och pinsamt.
Sen var det Boråspolisen Nadim Ghazale som förgäves försökte hyra en sommarstuga vid kusten. Plötsligt skulle uthyrarens dotter komma på besök just då, och när Nadim föreslog andra veckor fanns det fler ursäkter.
Melodifestivalsidolen Tusse tycks däremot ha kunnat ta namnfrågan med en klackspark; hans riktiga namn, Tousin (tosä) blev i sin försvenskade form hans artistnamn.
Namnet Hassan är inte svårt att uttala på svenska, ändå har vår duktige snickare på landet av sin SFI-lärare och mentor fått rådet att byta ut sitt namn mot Hasse. Så snart kommer Hassans skåpvagn ha skylten Hasse Snickare. Man skäms. Föreläsaren och debattören Mustafa Panshiri berättade i P1s Söndagsintervju att han strukit sitt andranamn, Muhammed.
När idéhistorikern Ronny Ambjörnsson 1997 skrev sin självbiografiska essä ”Mitt förnamn är Ronny” var situationen annorlunda. Då handlade det om en klassresa, från ettan i Göteborgs arbetarkvarter till professorsstolen i Umeå. Hans kusiner och kompisar hade namn ”hämtade från vita duken eller från biografkön”. Det var Roy, Kent, Clark, och Billy. Nere i Gårda fanns en Kent-Jesus, ”en kombination möjliggjord av en svensk mamma och en gästarbetande spansk pappa”. Själv växte jag också upp i Göteborg och hade en kompis som hette Kenneth Eliasson. Som vuxen – ordförande i FN:s generalförsamling – valde han sitt andra förnamn och blev Jan med hela svenska folket, men för mig är han förstås fortfarande Kenneth.
Andrev Walden ställde i DN (9 maj 2021) frågan: Kan man döpa sitt barn till ett bättre liv? Inledningsvis berättade han om grannen Hermes som insisterade på att den nyfödde sonen (en jättebaby) skulle heta Odysseus. I boet hade sambon medfört Ture, så ”det känns, försiktigt uttryckt, som att Ture har skänkts större frihet att utforma sitt liv som han vill” spekulerar Andrev Walden, vars egen son fått namnet Jack. Samtidigt bytte han själv ut efternamnet Carlén mot familjenamnet Walden, för vem skulle kunna säga Jack Carlén utan att vricka tungan? När han så höll sin lille son i famnen och viskade hans namn kunde han känna det i hela kroppen: ”du kan bli vad jag vill”. (Hm.) Själv undrar jag hur det gick för Nikita i 9G, en flicka vars pappa kommunisten hade en crush på Krusse (Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, alltså). Levde hon som vuxen upp till sitt namn som på ryska betyder oövervinnerlig?
”Men barn kan också hindras från att själva byta namn – 17-åriga Ebba fick till exempel inte byta ut sitt namn mot Blåjeans (efter låten skriven av hennes favoritband Kent). Hon drev fallet ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen.”
Det saknas inte forskning på namnets betydelse för framgång i livet, skriver Walden. Frågorna mynnar oftast ut i samma svar, att vissa namn är starkt överrepresenterade bland människor det har gått bra för. Men: ”Effekten av ett namn är aldrig starkare än effekten av att växa upp med föräldrar som skulle välja det namnet.”
I vår individorienterade tid har förnamnet blivit ”den nya energikällan”, menar Odysseus pappa Hermes. ”Hela livet ska han behöva förklara hur ett U blev till ett V.” Själv månar han om sitt halvgrekiska arv men har bytt ut faderns efternamn, Klempetsanis, mot Holm. Det var för melodins och metrikens skull, men vännerna är säkert rätt nöjda med att slippa komma ihåg vilken stavelse som ska betonas.
Namn brukar komma och gå i tjugoårscykler. Fast dubbelnamnen har släpat efter, så det var fel att kalla kulturdebattens kaffedrickande (underförstått lata) medarbetare Britt-Marie. I en hätsk kulturdebatt fick fiktiva Britt-Marie, 45, stämpeln ”lat”, trots att hon redan är pensionär, tillsammans med Stig-Arne, Bengt-Göran och Anna-Greta, som alla dansade till de dubbelnamnade dansbanden på 60- och 70-talet.
Föräldrar funderar ibland över eventuella öknamn deras barn kan dra på sig, även om öknamnen gudskelov inte följer med upp i vuxen ålder. Och till all lycka kan barn skyddas från att bli belastade med alltför utstickande namn. Bland dem som fick avslag 2020 kan nämnas Kniven, Lycklig, Storastygge, Hulken, Lucifer, Kattvind, Sexy, Guldet och Batman. Men barn kan också hindras från att själva byta namn – 17-åriga Ebba fick till exempel inte byta ut sitt namn mot Blåjeans (efter låten skriven av hennes favoritband Kent). Hon drev fallet ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen.
Förr kunde man byta efternamn lite hur som helst, men på indelningsverkets tid ”fick” de indelta soldaterna med son-namn av praktiska skäl nya, som Rask, Hurtig och Hjelm. 1901 frystes alla befintliga efternamn, men ville man få sitt -son-namn att se lite coolt ut kunde man byta s mot z – se bara hur det gick för Janne Carlzon! På 60-talet var det fritt fram igen, och det blev namnbytarfest. Landets kåsörer fick brått att skapa egna persongallerier med namn som Bringefjär och Lingonmo. (Berglins håller fortfarande fanan högt.) Man ironiserade gärna över ”tagna” namn, så när familjevännen Freddie (Fredrik alltså) fick frågan ”Är det taget?” av damen han hade till bordet på en bättre middag, svarade han lite snävt: ”Nej, det är givet”. Hans efternamn var von Otter.
Först på 1920-talet kom en lag som krävde att alla i en familj skulle ha samma efternamn – det vill säga mannens – och skälet hade bland annat med pensionssystemet att göra. Idag är ”Makens eller makans?”( rubriken i Annika Carlssons reportage i DN 15 december 2020) är en laddad fråga, som ofta slutar med att var och en behåller sitt eget. ”Man vill ju inte verka osjälvständig” är en vanlig kvinnlig inställning, och de som byter till makens efternamn har ofta ett -son-namn. Nadim Ghazales fru Åsa bytte däremot bort sitt lätthanterliga -son-namn mot hans.
Ett alternativ är att lägga till mannens/partnerns, något som onekligen känns lite traggligt i intervjuer: ”Och vad anser du, Ulrika Hjalmarson Neideman/Alice Teodorescu Måwe om …?” Ibland väljer par att båda byta till något helt nytt eller till gammalt släktnamn som känns bra för båda.
Idag talas det ofta om tillnamn eller mellannamn, och gränserna verkar flytande. Men hur blir det då för barnen? Ska de ha båda föräldrarnas efternamn? I så fall är det kanske en god idé att ge dem ett kort förnamn. (Men det dröjer nog innan Kurt dyker upp igen.)
Förnamn, ja. När jag för tjugo år sedan hörde att ett litet barn skulle döpas till Noa blev jag förskräckt. Jag tänkte förstås på Bibelns Noa och såg för mig hur lille Noa skulle bli retad i skolan. Föga anade jag att det skulle bli ett stort modenamn. Fast med engelskt H på slutet, för idag väljer man gärna namn som funkar internationellt. Följaktligen heter pojkarna i min svensk-engelsk-australiska familj Patrick (engelsk stavning) och Alexander. Jenny, inte så populärt just nu, var ett hett modenamn under emigrationsåren. (I min släkt fanns det hela tre: en syster och två svägerskor.)
Bland tio-i-topp-namnen för flickor födda 2021 är Alice nummer ett, Maja nummer två och Elsa nummer 3. (Elsa blev populärt i England efter Disney-filmen ”Frost”.) Noah ligger fortfarande i topp bland pojknamnen, följt av William och Hugo, alla tre internationellt gångbara. Frans har dykt upp som modenamn; det funkar bra på tyska men sämre på engelska.
Så var det uttalet. Under min tid som lärare hade jag en gång en grundskoleklass med två flickor som hette Elaine. Jag försökte med både ”Elein” och ”Elänn”, men det skulle jag inte ha gjort. Den ena var ”Elejne”, den andra ”Elajne”, och gud nåde den som sa fel.
”Fördelen med flera förnamn är förstås att barnet har möjlighet att själv byta tilltalsnamn. En klasskamrat som aldrig kunde bestämma sig om hon skulle heta Lilian eller Daisy fick av vår uppgivna latinlärare vid terminsstarten frågan: ”Och vad heter Dajsi i år då?”.”
Föräldrarna ger ofta sina barn fler än ett förnamn, kanske för att hedra en släkting som gått ur tiden. Eftersom jag kommer från en familj med många förnamn – min far och hans åtta syskon fick fem namn var, min bror fyra och jag själv ”bara” tre. Så mina egna barn skulle minsann slippa detta gissel, och fick alltså bara ett namn var. Blev de tacksamma? Alls icke. Båda har lagt till varsitt namn. (Som förälder gör man alltid fel.)
Fördelen med flera förnamn är förstås att barnet har möjlighet att själv byta tilltalsnamn. En klasskamrat som aldrig kunde bestämma sig om hon skulle heta Lilian eller Daisy fick av vår uppgivna latinlärare vid terminsstarten frågan: ”Och vad heter Dajsi i år då?”.
Idag är det möjligt att byta både för- och efternamn, det senare till lättnad för par som efter lagändringen 2017 tilläts ha dubbelnamn. (Vissa regler gäller förstås fortfarande, särskilt beträffande gamla släktnamn.) Fast ibland undrar jag om efternamn har avskaffats, i alla fall i företag, och rentav myndigheter. Om ärendet är av ekonomisk eller avtalsmässig karaktär och behöver dokumenteras envisas jag med att fråga, men ibland sitter det långt inne – det finns företag som inte låter sin personal lämna ut efternamnet.
Själv är jag glad att ofta bli kallad Mrs Miller i England där jag deltidsbor, för jösses så misshandlat mitt stackars förnamn blir. Cathrine, undrade den vänliga receptionisten på vårdcentralen. Nej, Catharina svarade jag, onödigt skarpt eftersom både besök och medicin är gratis. Ska det vara så svårt undrade jag inombords – jag som själv har svårt att komma ihåg hur man ska betona nya tennisesset Emma Raducanus rumänska efternamn.
