Boken skriver växelvis fram Julias och hennes mamma Lilians liv. Lilian växer upp i ett fattigt hem och gör via sin man en omfattande klassresa. Tack vare det får hennes döttrar, framför allt Julia som är yngst, en helt annan utgångspunkt i livet. Hon är inte lika sluten och ängslig, mer extrovert och konfrontativ. Medelklassigt säker på sig själv. Medan Lilian lever i en tid där det viktigaste är att bli gift kan Julia leva i singelhushåll, obunden, inte behövd av någon.

Det som binder de två kvinnorna samman är det som gett boken sin titel: utanpåverket. De är båda väldigt upptagna av ytan, fernissan, hur saker verkar. De tycks båda två, i Julias ord, satsa lite mer på branding än på content. Mäter sin dagsform i spegeln snarare än att känna efter hur de mår på insidan.

Bakom allt det påmålade bär de båda på ett mörker i form av missbruk, ensamhet, tvivel och rädsla. Men där finns också minnen av barn som hoppar hage på gården, pirret i magen vid första förälskelsen, en bebis i famnen. Och, i en av bokens sista scener, framträder självaste meningen med livet: att höra någon man älskar säga att allt kommer ordna sig.

Kristin Nord skriver både vemodigt och varmt. Lilian gjorde, trots sina tillkortakommanden, så gott hon kunde. Vad mer kan man förvänta sig?