”En tittutlek i gränslandet mellan fiktion, autofiktion och självbiografi”

“Drift är min fantasi om en biografi över ingenting. Jag skulle vilja länsas på det personliga. Inte råka försäga mig.” Så skriver, i Helena Fagertuns översättning, huvudpersonen i Kate Zambrenos bok ”Drift” till en författarkollega. Det är en huvudperson som, i linje med tidigare verk, ligger väldigt nära Zambreno själv och citatet kan i ljuset av detta upplevas ironiskt. I själva verket fylls ju texten av personliga upplevelser, observationer och reflektioner nedtecknade under ett och ett halvt år – avslutande med att hon föder sitt första barn. Det är en tittutlek i gränslandet mellan fiktion, autofiktion och självbiografi under vilken hon dessutom återkommande drar paralleller mellan sitt eget och favoritförfattaren Rainer Maria Rilkes liv. Ibland blir det ansträngt, ibland inte.

Ja, om nu detta är det verk som hon beskriver vill säga. För det finns dessutom en metadimension inblandad. Är den version av ”Drift” som omnämns i texten också den vi håller i handen eller är det vi läser enbart en arbetsdagbok – en sorts skugga av det egentliga verket? Och vad gäller att länsas på det personliga kan man säga att hon både lyckas och misslyckas. Trots alla detaljer förblir hon nämligen märkligt anonym, för att nu inte tala om människorna i hennes närhet: hennes man, föräldrar, vänner och skrivarstudenterna hon undervisar. Dessa får knappast mer uppmärksamhet än grannskapets katter eller konstmuseibesöken och definitivt mindre än både Kafka och Rilke.

Mest av allt liknar läsningen att ligga på rygg i gräset och stirra upp på molnen som drar förbi däruppe i ständig förändring. Det är stilla tankeväckande men knappast extatiskt och lämnar få tydliga minnen. Så kanske är ambitionen ”en biografi över ingenting” inte så ironisk trots allt.