En roman som skildrar 1950-talets Borås: ”Här och var får den ett dokumentärt skimmer”
Miss Algots
Författare: Jan-Erik Larsson
Förlag: Ormstunga förlag
Man kan läsa boken ur olika perspektiv: som en skildring av arbetsmiljön inom textil- och konfektionsindustrin då det fortfarande fanns mycket att önska när det gällde lagstiftningen. Den kan läsas som en skildring av den bruksmiljö i staden, som tekoindustrin långt in på 1950-talet stod för. Jag tänker på att företagen ofta också var sina anställdas hyresvärdar. Wäfveribolaget ägde Järnbäraren på Norrby, Algots ägde fastigheter på Hedvigsborg samtidigt som det var stor bostadsbrist i staden. Det är en skildring av arbetarklassens villkor och liv, åtminstone när det gäller ensamstående unga, med bio och kafébesök som nöjen. I samband med det dyker Ingvar Carlsson som lokal SSU-ordförande upp i periferin.
I persongalleriet förekommer också direktörsassistent Bernt Fager som tillsammans med familj och vänner får representera den lokala överklassens liv. Här äts det gott och förtärs en hel del alkohol. När Bernt Fager dricker whiskey, kan jag inte låta bli att undra om den är irländsk eller amerikansk och vad författaren vill markera med det. Kanske hade det legat närmare till hands för en som i likhet med nämnde Fager tillbringat ett halvår i London att välja skotsk whisky.
Historien är uppdiktad, men här och var får den ett dokumentärt skimmer då flera personer som var verksamma i Borås på 1950-talet förekommer i handlingen. Algot Johansson finns självklart med liksom sonen Göte. Socialdemokraten och drätselkammarens ordförande Robert Nilsson, redaktör Tore G Wärenstam liksom Bengt Bergman, den förste fotograf som fick fast anställning på Borås Tidning, skymtar också förbi.
”Det är lätt att följa hur personerna rör sig genom staden, men risken att något då blir fel är uppenbar. Varken Södra torget eller Österlånggatan hade kullersten på 50-talet. De hade gatsten.”
Dialogen är inledningsvis späckad med finska uttryck, ett och annat är kraftuttryck skulle jag tro. De glesnar längre in i handlingen. Rätt snart möter Pirkko och Raili också Boråsdialekten, helt obegriplig för de två som tränat svenskan i Vasa. Säkert förekommer dialekten för att ge lokal färg. Romanen skulle naturligtvis vara oläslig om merparten av dialogen skrivits på dialekt, men att bondpojken Gunnar Svensson från Bredared inte talar dialekt när hans farmor, som han vuxit upp hos, gör det precis som en bussförare, blir upplevelsen märklig.
”Miss Algots” är i hög grad en Boråsskildring, väl detaljerad på sina ställen. Det är lätt att följa hur personerna rör sig genom staden, men risken att något då blir fel är uppenbar. Varken Södra torget eller Österlånggatan hade kullersten på 50-talet. De hade gatsten. Ett annat problem uppstår när Gunnar stämmer träff med Raili i hörnet av Allégatan och Österlånggatan. Gatorna är parallella. Att både Gunnar och hans arbetskamrat Sture som jobbar på Wäfveribolaget ska ha gått ”Vävskolan” ställer jag mig tvivlande till. Sedan Textilinstitutet invigdes 1936 skedde utbildning i maskinvävning där. Väfskolan erbjöd utbildning i handvävning. Ytterligare en notering. Företaget Bröderna Anderson stavar efternamnet med ett s.
Så här långt kommen hänger fortfarande en fråga i luften. Vem var det som stal pengarna på hotellrummet? Det var skälet till att Raili ställde upp i Miss Algots då hon såg en möjlighet att kompensera förlusten.
