En ren njutning att läsa – men ”Konsten att tänka klart” är ibland svår att svälja
Konsten att tänka klart
Författare: Christer Sturmark med Douglas Hofstadter
Förlag: Fri Tanke
Människors undran. Smaka på orden. Visst är de vackra? Jag låter blicken svepa över bokhyllan och fastnar på titeln. Året var 1997 när Ronny Ambjörnsson skrev boken som var startpunkten för ett ambitiöst projekt som skulle fånga Europas idéhistoria från antiken till och med 1900-talet. Det gick väl sådär kan man väl säga, men Ambjörnssons bok är fortfarande lika läsvärd. Människors undran. Däri ligger startpunkten i mycket. Sen brukar det ofta gå åt helvete. Åtminstone i tanken.
En som försöker vända tankevurporna rätt är den före detta ordföranden för Humanisterna: Christer Sturmark. Med bistånd av en amerikansk professor i kognitionsvetenskap, Douglas Hofstadter, har han skrivit en bok som inte bara vill ta upplysningstidens anda i försvar, utan också ge ”enkla tankeverktyg för alla som vill bemästra konsten att tänka klart och få en djupare förståelse för sanning, vetenskap, förnuft och moral”. På tal om ambitiöst projekt. Nu blir det faktiskt bra, även om det finns saker att anmärka på. Man kan väl säga så här: det vore lysande om alla som behöver denna bok läste den. För oss som har läst det mesta som har getts ut till upplysningens försvar finns här kanske inte så mycket nytt att hämta.
”Konsten att tänka klart” är en enkel bok att läsa. Den har ett tilltal som känns riktad mot en ungdomlig publik eller möjligen en publik som inte har någon filosofisk eller vetenskaplig grund att stå på. Sturmark och Hofstadter är goda pedagoger. De visar inte bara att konspiratörerna, pseudovetenskapsanhängarna och de religiösa vetenskapsförnekarna har fel. De visar också hur och varför.
”Det vore lysande om alla som behöver denna bok läste den. För oss som har läst det mesta som har getts ut till upplysningens försvar finns här kanske inte så mycket nytt att hämta”Mikael R Karlsson, recensent
Understundom är boken en ren njutning att läsa. Den arrogans som så många vill smeta på kritiker till vetenskapskritiker visar sig åter vara felaktig. Vetenskap, menar Sturmark och Hofstadter, är att både våga ha fel och erkänna att man har fel när man har det. All sanning är inte evig, men samtidigt: all sanning är vare sig lika sann eller lika bra. Om det är något ”Konsten att tänka klart” visar är det just det.
Ibland går dock författarna i egen fälla. Den positivistiska anda som han och många andra upplysningsförsvarare anammar ekar av en reduktionism som ibland är svår att svälja. Kunskap och sanning är inte så enkelspåriga filosofiska begrepp som de vill göra dem. När man blundar för skillnaden mellan kunskap och lärande gör det mig bara trött.
Icke desto mindre. Bortom dessa randanmärkningar (och möjligen några till) har Sturmark och Hofstadter skrivit en bok där exemplens makt excellerar. Exemplen får tämligen komplicerade sammanhang att hänga samman. Exemplen skingrar dimman kring dunkla filosofiska resonemang. Jag placerar in Sturmark och Hofstadter till höger om Ambjörnsson i bokhyllan, trots att det saboterar bokstavsordningen. Det som börjar med människans undran borde självklart ha sin logiska fortsättning i tankens klarhet, tänker jag.
