En cabaret som skimrar av liv och skräck

Samtidigt – det är en lysande musikal, med oslagbara sångnummer och starka karaktärer.

Allt detta fångar regissören Farnaz Arbabi med sin uppsättning på Dramaten i Stockholm. Tonträffen är total, i regi, skådespeleri och scenografi. Här finns spelglädjen, men också tragiken och skräcken.

Historien är bekant. Allt kretsar kring en nattklubb i Berlin, Kit Kat, och dess karismatiske konferencier. Det är tidigt 30-tal, än har nazisterna inte tagit makten, men det är nära förestående. Till Berlin kommer en ung amerikansk författare, Cliff Bradshaw. Han möter en tysk, Ernst Ludwig, som (med baktankar visar det sig, han är nazist) rekommenderar ett boende, en liten hyreslägenhet. Där finns hyresvärdinnan Fräulein Schneider, hennes uppvaktande frukthandlare av judisk börd, Herr Schultz, och den prostituerade Fräulein Kost. Och på Kit Kat möter Cliff Bradshaw nattklubbens stjärna, engelskan Sally Bowles.

Kring dessa rollfigurer vävs en historia som handlar om livsval och drömmar, men också om fattigdom (sångnumret ”Money” tillhör musikalens mer kända) och en politik alltmer invaderad av fascism och nationalism.

Skådespeleriet är lysande. Farnaz Arbabi har en ensemble som inte består av musikalartister, utan av Dramaten-skådespelare som man sällan eller aldrig hört sjunga tidigare. Men de kan gestalta och sångnumren får tack vare detta en råhet som berör.

Jonas Malmsjö har sällan setts bättre än som konferenciern, en ovanligt nyanserad rolltolkning där hans självklara dominans över scenen också bär på en sorg och en rädsla. Han omges av en starkt utlevande Kit Kat-ensemble som får sång- och dansnumren att skimra av svett och rytm.

Marie Richardson och Johan Holmberg är det äldre kärleksparet, Fräulein Schneider och Herr Schultz. De spelar fram sin relation, dömd att gå under eftersom Herr Schultz är jude, med sådan värme och komik att man nästan blir rörd till tårar. En skådespelartriumf.

Ana Gil de Melo Nascimento har en lika stark närvaro som Sally Bowles. Paradnumret, ”Cabaret”, gör hon strålande, ensam på scen, i starkt ljus. Alexander Salzberger spelar Cliff Bradshaw med fin tydlighet, en fumlig författare på besök i Berlin, ett vittne, men med starka humanistiska värderingar som till slut krockar med Berlins förändrade politiska klimat.

Och så, musiken, jisses! The Damn! brukar benämnas som Sveriges bästa liveband och jag har sett dem göra fantastiska konserter med Timbuktu. Valet av det bandet som nattklubbens orkester är genialt. Det svänger otroligt och är så tajt så att den välbekanta musiken får en helt ny dimension.

”Cabaret” är en av världens mest kända musikaler, inte minst tack vare filmklassikern från 1972. Den spelas ofta i Sverige, men sällan med sådan stark samtidskänsla som Farnaz Arbabis uppsättning på Dramaten. Ta till exempel scenen där publiken uppmanas att sjunga med i en nationalistisk kampsång. 2021 är den extra obehaglig eftersom vi numera möter den uppmaningen, i olika varianter av politisk retorik, utanför teatern.

Så ”Cabaret” är en föreställning som sjuder av liv, men också av ett välbehövligt allvar.