Elin Thornberg: Jag hatar dig Blizzard, nu är hösten förstörd

Jag var aldrig någon dataspelsmänniska. Jag spelade på min höjd ”The Sims” som tonåring. Men under några år på högskolan i slutet av 2000-talet ägnade jag all ledig tid i Northrend, huvudkontinenten i Blizzards tredje expansion till World of Warcraftserien.

Det var min pojkvän som där i början av vår relation introducerade mig till den digitala platsen som erbjöd så mycket mer utbyte än mina skolböcker. Inte bara i mötet med de digitala monstren, utan framförallt i de verkliga människorna som samlades där. Från välrespekterade företagsledare och pårökta långtidssjukskrivna som levde hela livet på internet – och älskade det – till tonåringarna som pimplade Red Bull för att orka till skolan dagen efter en hård natt av enträget grindande (det är så det kallas när man i spelet samlar på sig resurser). Unga vuxna som ännu inte visste vad ansvar var men som plötsligt kunde dirigera 25 personer samtidigt i de utmanande monstergrottorna.

Så klart fanns idioter också. Grabbkulturen var och är stenhård i spelvärlden. Fortfarande. Det är skrämmande men också fantastiskt vad en skärm och en internetuppkoppling kan göra med och skapa hos en människa.

Vi var hjältarna som stångade undan ondskan för att rädda vår digitala värld. Det var försvinnande lätt att förlora sig och det gjorde vi gärna. Men så klart skulle det ta slut. Spelet förändrades och vi unga wow-spelare loggade ut för sista gången, kammade oss, gick till jobbet och skaffade karriär och familj. Kanske spelade några andra spel också. Men det blev inte riktigt som förut.

Nu har vi flockats hit igen. Ett 18 år gammalt spel har släppt sin 15 år gamla expansion. Allt är sig likt. Jag springer på samma stigar. Irriterar mig på samma murlocs och avslutar samma uppdrag. Diskuterar samma saker med samma människor och förvånas över att jag minns precis hur vi löste samma problem förra gången.

Jag dödar samma monster med samma vapen på samma platser som för 15 år sedan. Det känns ändå lika häftigt som då. Det är exakt lika beroendeframkallande. Det är underbart. Underbart och förrädiskt lätt att förlora alldeles för mycket tid i.

Väl spelat, Blizzard. Hösten är körd. Vill ni mig något så hittar ni mig i Northrend.