Det är helt knallgult, bokstavligen.

Golv, tak och väggar i hallen hemma hos Lina Rydén Reynols skriker av gult. Hallen är inte heller något färggrant undantag i lägenheten, sovrummen är även de monokroma – fast i grönt, blått och rött. Men ett undantag finns faktiskt, vardagsrummet – det offentliga rummet – där väggarna är gråa och taket rosa.

– Designstudion Ugly Cute fick komma med ett förslag på hur det skulle se ut, förklarar Lina Rydén Reynols. När de sen kom med den här idén, tänkte jag direkt att vi kan såklart inte kan ha det monokromt knallgult. Men sen gick det en helg och vi tänkte om, det fantastiskt att komma in till det gula.

Vi sitter i det där offentliga rummet, det som designstudion har tänkt ska kunna användas till bokcirklar och uppläsningar men som såklart också fungerar utmärkt för vardagligheter – eller för den delen intervjuer när man blivit nominerad till ett fint pris. Något som hon alltså nu blivit med debuten ”Läs mina läppar”.

– Min första tanke när Lena Kvist ringde var att det gällde någon av de författare som jag är förläggare för, säger hon och skrattar.

Det är inte så konstigt, för Lina Rydén Reynols är ingen vanlig debutant. Inte med tanke på att hon varit verksam i förlagsbranschen i över tio år och att hon de senaste åren arbetat som förläggare på Albert Bonniers förlag.

– Jag hade faktiskt funderat på om jag skulle tycka att det var jobbigt att inte bli nominerad, men jag tänkte att jag nog inte skulle tycka det. När sen nomineringarna till Katapultpriset kom och jag inte fanns med visade det sig att jag hade rätt. Mitt ego var inte så stort, jag blev bara lycklig över att det var så många från förlaget som blev nominerade. Men det sagt är jag såklart väldigt glad och stolt över den här nomineringen.

Till en början hade Lina Rydén Reynols svårt att ens förhålla sig till att ”Läs mina läppar” fanns i fysisk form. I podcasten ”Hysteria” beskriver hon det som ”att skriva är normalt, att ge ut en bok är onormalt”.

– Jag har varit förlagsarbetare så länge, jag vet precis vad det innebär att ge ut böcker, men när jag fick det första exet av min egen bok i handen slog det mig väldigt hårt att det inte är samma sak att skriva som att ge ut en bok. Att skriva är inte en produkt, boken är det.

Baksidan på den fysiska boken innehåller en utökad kolofon, i den kan man ta del av information såsom format, korrekturläsarens arvode och tryckkostnader. Idén var hennes och bygger på två saker, dels att det hänger ihop med bokens tema i övrigt, dels att det är information hon vill ha om allt – hela tiden.

– Produktionsförhållanden och pengar är helt grundläggande i vår värld. Jag tänker oerhört mycket på pengar. Det går inte att förstå var man befinner sig om man inte vet de ekonomiska förutsättningarna.

Det här är tankar som även färgar bokens innehåll, för till stor del kretsar det kring arbete och produktion, hur det skapas idag och vad det gör med oss. Dagens och framtidens teknik har också en roll att spela.

– Det är kanske inte framträdande för alla, men artificiell intelligens är något som jag arbetat med. Det har att göra med minne, kropp, arbete, produktion och hur artificiell intelligens förhåller sig till det. AI handlar om mönster och minnen, hur systemet i sig producerar en kunskap som blir vår nya sanning på något sätt. Så mycket i boken utgår från det.

I en del av boken har Lina Rydén Reynols automatgenererat fram text. Genom att mata in ett ord på ett språk som använder sig av ett alfabet av tecken om och om i Google translate och sedan översätta det till svenska har något oväntat uppstått.

– Det är såklart helt obegripligt när man matar in samma tecken hur många gånger som helst, men outputen på svenska blir inte det. Den blir någonting, dessutom med variationer. På något sätt har systemet sett det som logiskt att ge den här outputen när den fått nonsens inmatat. Det bygger på mönster, för det som ett AI tycker är normalt blir till slut vad som är normalt i outputen. Det är ganska obehagligt när man tänker på det, hur mycket vi redan påverkas.

Texten hon fick ut är mestadels väldigt upprepande, men vissa meningar i dessa stycken ser aparta ut. De ser inte ut att vara automatgenererade, men är det. Testet med Google translate var inte från början tänkt att hamna i ”Läs mina läppar” men variationen var en anledning till att texten ändå gjorde det.

– Jag var bara intresserad av att se vad som hände, men när jag såg resultatet insåg jag att det här har jättemycket att göra med det jag skriver. Då var jag tvungen att ta med det.

Trots att Lina Rydén Reynols varit i branschen länge beskriver hon det som att hon kom in i litteraturvärlden rätt sent, att hon inte är från ett akademikerhem eller ett som var särskilt kulturellt. När det väl var dags för studier på universitet började det med sociologi, men sen blev det ändå litteraturvetenskap.

– Det är många som är kritiska till att ha någon sorts litteraturkanon, men jag tänker att det handlar mycket om klass. För den typen av utbildning behövde jag. Sen passade inte litteraturvetenskapen mig, men det var bra för jag fick läsa mycket.

Men skrev du redan som barn?

– Jo, det gjorde jag och kanske lite i det tidiga vuxenlivet. Sen gjorde jag det inte, av olika anledningar. Jag hade en idé om att eftersom jag var i förlagsbranschen så fick jag inte skriva. Det var förknippat med oerhört mycket skam och jag var tvungen att ta itu med det innan jag kunde föreställa mig att skriva någonting. När jag väl kom över tröskeln, då var det som att knäppa med fingrarna och så hade jag inte alls problem med det längre.

Fanns det någon tanke om att ”jag skriver en bok, sen går jag tillbaka”?

– Jag funderade lite så, att jag kanske aldrig skriver en bok igen, men då är det inte för att jag inte är värd att skriva. Den tröskeln har jag kommit över helt.

Du kan skriva för din egen skull bara?

– Jag tror det. Det låter nästan utopiskt, men ja, skrivande kanske är en typ av utopi för mig.