Donia Saleh briljerar med ett gnistrande kreativt språk i ”Röd galla”

Därför blir jag så outsägligt lycklig av att få vistas i Donia Salehs universum, trots att innehållet i nya romanen ”Röd Galla” – hennes andra efter debuten ”Ya Leila” som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris – både är komplicerat och smärtsamt. Men ändå: Saleh eldar på livsgnistan i romankaraktärernas relativt torftiga tillvaro, och även hos mig, enbart med hjälp av språket. När orden raffinerar verkligheten till hyperprecision blir till och med nyanserna av vardagsgrå förtvivlan intressanta. Bara en sån här grej: ”Jag pillar bort den hårda sömnens stenar ur ögonen”. En mindre skicklig författare – om hen över huvud taget kommit på tanken att gestalta och inte bara konstatera ett uppvaknande – skulle nog ha skrivit ”sömnens hårda stenar” istället.

Boken handlar om Aya och hennes moster Golan. Ayas blick på sin moster är kluven: ”Jag betraktade henne som barn betraktar maskotar som dyker upp mitt i köpcentrum och gallerior, på all inclusive-resorts och på nöjesfält, med skräck och förtjusning betraktade jag henne.”

De tar hand om varandra, i en konstellation som också består av grannen Lena, en typiskt svensk ytterförortskvinna, troligen lågavlönad eller på halvglid in mot soc, djurvän såklart och f d misshandlad av sin ex-boyfriend som hon fortfarande älskar eftersom ”kärleken är blind”. (”Kärlek är inte blind men du kanske är blind, män är smuts och djur”, svarar Golan.) När Aya ringer Lena för att stämma av kring det gemensamma projektet att ta hand om Golan eller Golans katt eller Golans växter när Golan är på psyket kan man riktigt höra Lenas raspiga röst i ”den omedvetna, trassliga röstbrevlådan”. Men ”det är inte rättvist”, tänker Aya, ”hon kan inte vara fostermamman för allt levande som Golan lämnar”.

De rör sig i en förort med hyreskaserner där Aya jobbar på hemtjänst och Golan – ja, hon sysslar mest med att få elbehandling och att banta för att bli attraktiv för sin av- och på-man (även kallad ”idioten”): ”Varje gång han lämnade henne tog hon sms-lån”. Men hon är inte bara ett ledset spöke utan också en storslagen karaktär, med yviga rörelser, gormande utbrott, kompromisslöst klarspråk i grymhetens gränsland och en politisk medvetenhet och aktivism som hon har fört med sig från hemlandet och som får de flesta svenskar att verka totalt tappade. Hon har inte mycket till övers för sina nya landsmän: ”…de älskar bara skidor och semester. De vill bara ha frihet, freeedooom, men stackars människor, de vet inte heller hur man får frihet, frihet for what, frihet för att gå i korta klänningar och supa…”

Golan är alltså är fräck och rolig och djupt deprimerad och häver ur sig saker som är helt vansinniga egentligen, men Aya tar allt hon säger som fullkomligt normalt. Som den här repliken: ”Jag älskar dig mer än summan av vad min mamma någonsin älskat mig och mer än vad din mamma klarar av att älska dig.” Vilken vettig moster säger sånt till sin systerdotter?

Aya vill vara nära Golan och har varit det ända sen barnsben, även under besöken i släktbyn, helt enkelt för att de båda är ovanligt lika. Ayas riktiga mamma bor dessutom i en annan stad. Golans dotter Helin har däremot tagit avstånd, men nu ska hon gifta sig med Jonas (”åsnan”) och Golan är bjuden, här ligger den stora spänningen i romanen, kommer hon att palla att ta sig dit, och vad kommer hon i så fall att ställa till med? För Golan är bröllopet snarare ett hot än ett löfte, eftersom det aktiverar skuldkänslorna över att hon aldrig riktigt klarade att ta hand om sin dotter.

Förutom ett fascinerande persongalleri och ett strålande kreativt språk, kommer romanen också med allvarlig kritik av psykiatrin. Jag lider till exempel med Aya när hon har lyckats lirka med sin moster, som har ”fått flipp”, till psykakuten. Receptionisten: Är hon suicidal? Aya: Nej, hon är för feg för det. Korkat sagt. I psykvårdssammanhang funkar det inte att vara ärlig. Golan blir hemskickad igen, med katastrofala konsekvenser, eftersom hon ”inte är i behov av akut vård”.

På djupet handlar den här romanen, utöver psykiatrin, den politiska naiviteten och det deppiga patriarkatet, framför allt om mödrar och döttrar. ”… något har redan gått sönder i den konstruktionen”. Men trots alla katastrofer så är det en dynamisk verklighet Saleh bygger, eftersom hon lär oss att hitta hoppfullhet i det trasiga enbart med hjälp av det triumferande, glada språket.