Donia Saleh, 25:”Jag ser bossig ut och det tycker jag om, om vi ska vara helt ärliga här”

Donia Saleh: Jag hade aldrig stått framför kameran förut, inte på det sättet. Det hade kunnat bli jättestelt. Men Märta (Thisner) var så avslappnad själv. Hon hade en mjukhet, en trygghet. Hon sa att det verkade som om jag var van, men sånt kanske alla fotografer säger till nya, för att man ska slappna av? Hon testade spännande grejer, spretade med sitt eget hår framför kameran för att få någon effekt, det var lekfullt. Med henne kunde jag tuffa mig utan att skämmas för det.

Bilderna är tagna hemma hos henne. Vi hade inte bestämt något tema eller så, men jag visste i alla fall hur jag absolut inte ville att det skulle se ut: Stolpigt, onödigt seriöst och opersonligt, som mycket av det jag såg på förlagens hemsidor. En annan sak jag verkligen inte ville var att bli fotograferad med en graffitivägg i bakgrunden, som många författare som rasifieras.

Klart att jag är medveten om att fotot spelar roll. Folk kan se häftiga författarbilder och bli nyfikna på boken. Det är hemskt att det är så men man blir ju ett varumärke och gör reklam för sig själv. Jag ser bossig ut på bilderna och det tycker jag om, om vi ska vara helt ärliga här. Jag tror jag har en undermedveten tanke om ”Tro inte att jag är en liten gullig debutant.”

Snezana Bozinovska: Jag ska vara ärlig, jag är jättejobbig med sånt här. Men Emelie var väldigt uppmuntrande och tålmodig fastän jag höll på och bytte kläder. Jag hade med mig tre olika ombyten: svart, min favoritfärg rosa och min favorittopp som är leopardmönstrad. Jag hade varit och fixat frisyren och fått makeup också. Samtidigt tänkte jag på bokens ämne, jag ville inte se för modern eller för glad ut på bilden, eller för sminkad och fixad.

Fotografen Emelie Asplund hade jag kollat upp i förväg och jag gillade det hon gjorde. Bilderna är tagna på flera olika platser. Efter fotograferingen skickade jag bilder till mina bästa kompisar för att de skulle kolla. Alla var överens om att svart var bäst och den bilden blev det.

Elise Ingvarsson: Bilden är tagen vid Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg, nära där jag bor. Fotografen och jag hade tänkt på samma plats faktiskt, oberoende av varandra. Och platsen är viktig i boken och i bilden.

Jag ville ha svartvitt den här gången, jag har alltid varit lite svag för svartvita bilder och jag ville bort från det lyriska fotot. Fotografen Carla Orrego Velíz valde jag för att jag tyckte att hon stod ut. Jag fick tre olika fotografers bilder skickade till mig från förlaget inför fotograferingen för att jag skulle se vem jag ville ha och jag tyckte bäst om hennes.

Sogand Sasanpour: Mina författarfoton kom till i samråd med fotografen, Emily Dahl. Vissa av dem är tagna i studio, hon tyckte det var en god idé. Några är tagna utomhus i en miljö som ska påminna om kvarteret Linjalen på Södermalm, där familjen i ”Hennes söner” bor. Det var av logistiska skäl vi tog ett annat kvarter.

Det var en ovan situation för min del, att bli fotograferad. Men Emily var väldigt proffsig och fick situationen att kännas avspänd. Jag vet inte om jag tänkt utstråla något speciellt, direkt, jag tänkte väl mest att jag skulle se naturlig ut.

Annars jobbar du som jurist. Din bild på advokatbyråns hemsida ser lite annorlunda ut, med korslagda armar, mer bestämd.

– Ja, det är lite skillnad på framtoningen. Men på författarbilderna som är tagna utomhus är jag ändå klädd på samma sätt som jag brukar vara till vardags. Jag gillar mest det enkla porträttet. Det är inga krusiduller och stämmer överens med hur jag uppfattar att jag själv ser ut. Bilderna är inte photoshoppade alls, så mycket vet jag.