Det spretar för mycket i pjäsen om en av Sveriges största artister

Tillsammans med Karin de Frumiere, som tonsäkert gestaltar Monica Zetterlund (även i sången), har han några av föreställningens finaste scener, främst i duetten ”Var blev du av ljuva drömmar”. Den sången görs på ett sätt som får ”Monicas vals” att gripa in i vår egen tid.

Men det är faktiskt en av få höjdpunkter i en uppsättning som sällan lyfter, som mer redovisar Monica Zetterlunds rika artistliv än gestaltar det. Rolltolkningar, scenografi och kostymeringar drar åt olika håll och skapar inte en fungerande dramatisk helhet.

Ibland blixtrar det till. En komisk fullträff är återgivningen av en känd scen från Jan Troells film ”Utvandrarna”, där Monica Zetterlund gjorde en guldbaggeprisad roll som Ulrika i Västergöhl.

Men oftast är det som om regin, detaljrik och intensiv, vill mer än vad Klas Abrahamssons manus förmår. Texten, för skvallrig och ytligt berättande, saknar också fungerande smärtpunkter, trots att sådana uppenbarligen finns, inte minst när det kommer till Monica Zetterlunds alkoholism.

Undantag kan skönjas. Carina M Johanssons insatser som en åldrad Monica Zetterlund, en mycket göteborgsk Sonya Hedenbratt och en gravt missbrukande Catrin Westerlund har en dramatisk nerv som föreställningen i övrigt saknar.

Men kanske angriper jag ”Monicas vals” från fel håll. Det här handlar inte om teater i första hand, utan om en framsjungen berättelse om en av Sveriges mest kända artister, ackompanjerad av en fullfjädrad jazzkvartett. Vill man ha det, med alla kända sånger på plats, med alla kända artister från 60- och 70-talet paraderande förbi, så är det fungerande scenkonst. Men inte så mycket mer, är jag rädd.