Det politiska förtrycket och det judiska lidandet bildar fond i barndomsskildringen
Slutet på en familjeroman
Författare: Péter Nádas
Översättning: Maria Ortman
Förlag: Nirstedt/litteratur
Det vimlar inte direkt av riktigt stora episka världsförfattare i den europeiska 1900- och 2000-talslitteraturen. Ordkonstnärer som James Joyce, Thomas Mann, Robert Musil eller Marcel Proust är snarare unikum än exempel. Desto märkligare då att ett förhållandevis litet land som Ungern har begåvats med inte mindre än två av vår tids allra främsta ”totalförfattare”: Péter Esterházy (1950–2016) och Péter Nádas (f. 1942). Deras respektive praktverk, förstnämndes ”Harmonia cælestis” (2000) och sistnämndes ”Minnesanteckningarnas bok” (1986) samt ”Parallella historier (2005), utgör sammantaget närmare 4 000 sidors formidabel romankonst med få jämförelser i den samtida västerländska samtidslitteraturen. Vill man få en grundlig och perspektivrik bild av det förra seklets komplexa centraleuropeiska öden och dilemman i politiskt, intellektuellt, kulturellt och andligt hänseende, och av hur historien lever kvar och inlemmas i våra minnen, drömmar, sinnen och kroppar, utgör nämnda titlar fabelaktiga fyndorter. Och då har vi inte ens nämnt de rent formmässiga kvaliteterna.
Den som ändå skräms bort av dessa ofantliga kolosser till bokverk, kan med fördel så att säga börja från början, med Péter Nádas romandebut, ”Slutet på en familjeroman” från 1977, som två år senare kom ut i Maria Ortmans översättning och som nu åter släppts i en nyutgåva. Liksom det mesta av Nádas penna, kännetecknas också detta till omfånget betydligt blygsammare förstlingsverk av självbiografiskt genomsyrat stoff.
”Pojken registrerar sin fars roll som vittne och sedermera anklagad i en av landets många politiska rättegångar; han lyssnar på farfaderns berättelser om det judiska folkets lidandehistoria”
Romanen utspelar sig i 1950-talets Ungern, under stalinismens paranoia och förräderiprocesser, men allt här betraktat genom det tioåriga berättarjaget Péter Simons barnperspektiv och språk, ”framfött av ögonblicket och iakttagelseförmågan”, som Ingrid Elam skriver i bokens efterord. Pojken registrerar sin fars roll som vittne och sedermera anklagad i en av landets många politiska rättegångar; han lyssnar på farfaderns berättelser om det judiska folkets lidandehistoria, och som kontrast till vuxenvärlden träder han in i barndomens sensuella universum, hänger sig åt lekarna i den trolska trädgården som tjänar som livsuppehållande fristad och outgrundligt gömsle i nuet.
Författarskapets stora dominerande ledmotiv råder redan i den här romanen, fast i koncentrerad form. Likaså Nádas stil: den elegant framflytande strömmen av ord och meningar, det utforskande språket och den sinnliga detaljrikedomen; den uppbrutna, liksom bedrägliga kronologin: minnen, drömmar, bilder, röster; vad som dött blir levande, försvinner igen, återkommer och förvandlas till något gåtfullt helt. Och allt gestaltat mot den historiska fonden av hur en politisk diktatur maler ner och korrumperar människan, pålägger henne allt som kväver, tystar och utplånar. Barnets varseblivning och fantasi som en livgivande motkraft mot allt detta, är Péter Nádas värdefulla gåva till läsaren.
