Kultur

Det höga priset att vara en humanistisk röst i dagens Ryssland

Essä Artikeln publicerades
En anhängare av Rysslands Kommunistparti lyfter fram Josef Stalin under en demonstration i Moskva.
Foto: Alexander Zemlianichenko
En anhängare av Rysslands Kommunistparti lyfter fram Josef Stalin under en demonstration i Moskva.

När kulturskribenten och översättaren Lida Starodubtseva, bosatt i Skåne, ser tillbaka på sin uppväxt och skolgång i den ryska delen av Karelen förvånas hon över hur flera av hennes gamla vänner idag är anhängare av Putin och det växande ryska samhällsbygget. Inte heller synen på den sovjetiska historien delar de, och hon häpnar över hur allt fler är Stalin-entusiaster.

Jag har en gammal klasskamrat, låt oss kalla henne Jelena, som jag sedan ett par år tillbaka följer på Instagram. Vi gick ut gymnasiet i juni 1999 i Petrozavodsk, huvudstaden i den ryska halvan av Karelen. Den andra halvan tillhör Finland. Riksgränsen har flyttats åtskilliga gånger, senast 1944 då Finland tvingades att lämna ifrån sig delar av Karelen till Sovjetunionen.

Jelenas man är yrkesmilitär och tjänstgör i någon sorts specialförband. För ett par år sedan lade Jelena ut några bilder som en tillbakablick på våren 2014, som hon kallar ”våren som tillhörde oss”.

Nej, det är inte våren då Jelena och hennes man gifte sig, inte heller när de fick sitt första barn. Det är våren då Ryssland annekterade Krim och mannen var en av de militärer i uniformer utan nationalbeteckning som senare i media omnämndes som ”små gröna män”. I utförliga kommentarer till bilderna skrev Jelena om sin stolthet över mannens insats, den oförglömliga upplevelsen att följa händelserna via media utan att kunna ha kontakt med mannen – och den enorma glädjen när han äntligen började skicka sms till henne och deras fem barn, efter avslutad operation.

Läste med häpnad

Jelena är lärare och i sina inlägg beklagade hon vissa elevers avoga inställning till annekteringen. Eller ”återföreningen” som hon kallade det. Hon gjorde sitt bästa för att förklara Krim-händelsernas historiska betydelse för återuppbyggandet av Ryssland som supermakt och önskade att hon kunde berätta mer om den heroiska insatsen ”de artiga människorna”, som Putin kallade de ryska militärerna, hade gjort på Krim.

”Jelena passade på och hälsade via sitt Instagramkonto att de som inte förmådde vara riktiga patrioter och stötta den efterlängtade återföreningen kunde dra över riksgränsen till Finland. Och i det ögonblicket kände jag mig lyckligt lottad som dragit ännu längre västerut.”
Lida Starodubtseva

Jelena passade på och hälsade via sitt Instagramkonto att de som inte förmådde vara riktiga patrioter och stötta den efterlängtade återföreningen kunde dra över riksgränsen till Finland. Och i det ögonblicket kände jag mig lyckligt lottad som dragit ännu längre västerut.

Jag läste Jelenas ord med häpnad. Inte för att jag inte visste hur majoriteten av ryska medborgare hade reagerat på annekteringen (Putins popularitetssiffror sköt i höjden), utan för att jag hade inbillat mig att vi, som tillsammans hade gått det där fina humanistiska programmet, också hade fått samma uppfattning om samhällsbyggets etiska grunder, internationella relationer och det tunga sovjetiska arvet. Dessutom hade jag svårt att få ihop hårdheten i Jelenas uttalanden med de ljusa minnen av en glad och vänlig klasskamrat jag genuint hade tyckt om.

Vurmen för Stalin

Det var naturligtvis inte första gången jag konfronterades med det faktum att även representanter för min generation – med samma utbildningsnivå och som kommer från samma samhällsskikt – kan anamma helt olika narrativ om centrala händelser i Rysslands historia.

Josef Stalin lyfts fram av det ryska Kommunistpartiet under en demonstration i Moskva i slutet av februari månad.
Foto: Alexander Zemlianichenko
Josef Stalin lyfts fram av det ryska Kommunistpartiet under en demonstration i Moskva i slutet av februari månad.

Jag minns min förvåning över den nationalistiska och sovjetromantiska retorik som präglade den av Kreml stöttade ungdomsrörelsen ”Nasji” – ”De våra”. Den bildades 2005 och var starkt förknippad med det ännu unga Putinstyret. Dess medlemmar var mina jämnåriga som läst samma läroböcker i historia, som haft Sjalamovs och Grossmans skakande vittnesskildringar på listan för obligatorisk läsning. Det var svårt att greppa att de kunde finna sig i personkulten kring Putin och bortförklaringarna av Sovjetregimens brott.

Nyligen publicerade Sydsvenska Dagbladet en artikel om den nya Stalinkulten i Putins Ryssland. Journalisten Liza Aleksandrova-Zorina tolkar vurmen för Stalin som bland annat ett uttryck för missnöje med Putins oförmåga att bygga ett välfärdssamhälle utan korruption, ekonomiska klyftor och sociala orättvisor. Ett sådant samhälle som Stalin, enligt Sovjetnostalgikerna, hade byggt.

Hur är sådan monstruös okunskap om Stalin-eran, om Sovjetmänniskans vardag möjlig 2020? Hur kommer det sig att allt vi lärde oss på åttio- och nittiotalet om fattigdomen, varubristen, vardagsvåldet, vänskapskorruptionen, den bristfälliga teknikutvecklingen som präglade Sovjet-eran, blivit så fullständigt undanträngt av berättelsen om den goda supermakten?

Utopiska tänkandet

Det handlar om utopins dragningskraft. I en snårskog av tolkningsnyanser, moraliska överväganden, skilda perspektiv och motstridiga vittnesmål lockar det utopiska narrativet med sina tillrättalagda mönster och räta linjer. Oavsett om Stalin-entusiasterna är för eller emot Putins sätt att styra landet är det arketypiska underlaget detsamma: en uråldrig, mytisk föreställning om en gudomlig förenande kraft, en fadersgestalt som leder sitt folk mot den ljusa framtiden.

Inför den urstarka och lättillgängliga bilden blir invändningar om individens värde ganska ointressanta. Jelenas gnistrande förtjusning över mannens hjältedåd på Krim är en del av den helgjutna utopiska estetiken som höjer sig över invecklade argument om internationella konventioner.

Dessutom står jag själv och är osäker på vad jag ska tycka när det berättas om hur positiv majoriteten av den ryskspråkiga Krimbefolkningen är till ”den vänliga invasionen” – mycket tyder på att de är det. Vad gör det med min bild av Krim-händelserna? Jag vill förstå – och allt förståelsearbete förutsätter ett visst mått av tvekan. Men så är det inte i det utopiska tänkandet. Jelenas berättelse om Krim-borna som varit gisslan hos Ukraina i kaos och befriats samt återförenats med Moder Ryssland är skinande rund som en sol. Hjältar tvekar inte.

Det uteblivna samtalet

Möjligen är dubbla narrativ – ett utopiskt med ett högre mål och ett humanistiskt med det lilla människolivet i centrum – någonting som uppstår i ett skede av sökande efter en ny kollektiv identitet, ett ”vi”.

När Sovjetregimens antihumanistiska väsen blev föremål för offentlig diskussion i slutet av 1980-talet, när de litterära vittnesmålen från strafflägren trycktes i hundratusentals exemplar reagerade Rysslands befolkning med allt från sorg till förnekelse. Då började två olika berättelser ta form: en som vilade på förringande och bortförklaring av övergrepp och en annan som var ute efter att genomlysa samhällstraumat. Då var samhället i behov av ett helande samtal som i princip uteblev, i alla fall i den omfattning som behövdes.

När jag var nio gick min mamma och jag i ett förstamajtåg där det hölls tal om det nya demokratiska Ryssland, en framtid efter Sovjet. Plötsligt fick mamma syn på några tanter som bar på stora Stalinporträtt. Hon blev vit i ansiktet, rusade mot dem och skrek om sin mor som 1937 sattes i fängelse för sin etniska tillhörighet och om sin far som hamnade i straffläger för en vits han dragit, flytt och levt resten av sitt liv under falsk identitet. Tanterna vrålade tillbaka, något om det makalösa land vi förlorat i och med Sovjets fall.

Den scenen är en sinnebild av det uteblivna samtalet. Folk skrek på varandra medan teven visade vinjetter med glada ansikten och det nya mottot ”Det är vi som är Ryssland”. Och sedan kom 2000-talet och det nya blanka narrativet om Enade Ryssland som utesluter genuina samtal om vårt gemensamma traumatiska förflutna.

Humanistiska narrativet

Samtidigt har det hela tiden pågått ett arbete för att försöka initiera sådana samtal. Ett exempel är Jurij Dmitrijev, karelsk historiker som i decennier arbetat med att fastställa namn på tusentals offer för Stalinterrorn som sköts och massbegravdes i Sandarmoch och Krasnyj Bor. I förordet till sin senaste bok ”Minnesplatsen Sandarmoch” skriver han: ”Sandarmoch är inte bara en minnesplats, det är även en plats för uppfostran, en plats som förvandlar den formlösa befolkningen till ett folk som har ett gemensamt öde”.

Den uppfostran han talar om är inget som kommer ovanifrån, det är inte tal om en folkets fader som fostrar sina undersåtar. Jag tolkar hans ord som en uppmaning till en självuppfostran, ett samtal mellan jämlika medborgare via ett erkännande av statens systematiska övergrepp och brott. Det är det arbetet som kan göra Rysslands befolkning (inklusive utlandsryssar som mig) till ett ”vi”, ett folk som har en gemensam historisk nämnare. I annat fall är inte pronomenet på sin plats och mottot ”Det är vi som är Ryssland” ekar tomt.

Jurij Dmitrijev skrev sin bok i häktet där han nu suttit i över tjugo månader i väntan på en ny rättegång utifrån absurda anklagelser. Hans fall är även omskrivet i svenska media, senast av Michael Winiarski i Dagens Nyheter. Det arbete som Jurij Dmitrijev har gjort i trettio års tid har stoppats eftersom det utgör en ständig påminnelse om den statsterrorn som det utopiska narrativet förtränger. Vägran att erkänna övergrepp leder till nya övergrepp, obearbetade trauman reproducerar sig själva.

Man kan få betala ett högt pris för arbetet med att föra fram det humanistiska narrativet i dagens Ryssland.

Av: Lida Starodubtseva

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.