Det enda positiva med ”Venom 2” – filmen är förhållandevis kort
Venom: Let there be carnage
I rollerna: Tom Hardy, Michelle Williams m fl
Regi: Andy Serkis
Den första “Venom”-filmen från 2018 var, för att uttrycka det diplomatiskt, helt värdelös. Obegripligt nog blev den en global kassasuccé och därför har vi nu fått den uppföljare mänskligheten förtjänar. Ändå var det med viss tillförsikt jag bänkade mig framför ”Venom 2” (eller ”Venom: Let there be carnage” som den egentligen heter) utifrån den positiva inställningen att det omöjligen kan bli sämre.
Jag hade fel.
Tjurskallen Tom Hardy repriserar den serietidningsbaserade huvudrollen som San Francisco-journalisten Eddie Brock, vars kroppshydda delas med en bångstyrig utomjordisk parasit som då och då förvandlar honom till den demoniske anti-superhjälten Venom. I ”Venom 2” går de dock skilda vägar efter några slapstick-liknande schizofrena gräl i en bisarr omaka par-dynamik som inte underhåller någon. Mer trubbel uppstår när en inlåst seriemördare (Woody Harrelson) av ytterst ologiska skäl får egna monsterkrafter och bara kan stoppas om Eddie och hans rymdslemmiga ”symbiot” återförenas.
”Som upplevelse är ”Venom 2” den filmiska motsvarigheten till att en påtänd fotbollshuligan står och viftar med armarna två centimeter framför ditt ansikte och vrålar LUFTEN ÄR FRI om och om igen.”
”Venom 2” är en enerverande actionkonstruktion av oinspirerade datoreffekter, halvhjärtat skådespeleri, ännu sämre manus och humor som landar lika bra som ett kraschande flygplan. Allra värst är ljudspåret som är så påfrestande högljutt och brötigt att jag misstänker att det i själva verket är designat för att tortera Guantanamo-fångar. Det gapas och krossas och skjuts och sprängs och gapas och krossas ännu mer i ett rasande tempo. Och när man inte trodde det kunde bli värre så introduceras en antagonist vars själva superkraft är att gallskrika.
Som upplevelse är ”Venom 2” den filmiska motsvarigheten till att en påtänd fotbollshuligan står och viftar med armarna två centimeter framför ditt ansikte och vrålar LUFTEN ÄR FRI om och om igen. Det finns egentligen bara en enda positiv sak att säga och det är att filmen är förhållandevis kort. Mina arma trumhinnor tackar för omtanken.
