Den yngre generationen överträffar LasseMajas detektivbyrå

Böckerna är ännu mer lättlästa än de om Lasse och Maja. Den tänkta läsaren är antagligen barn som nyligen lärt sig läsa men som känner till LasseMajas detektivbyrå genom tidigare högläsning. Även här står gåtor i centrum, men de är mindre dramatiska. I just den här boken har alltså en katt sprungit bort.

Jag har varit, och är, rätt kritisk mot LasseMaja-industrin. Det är absolut inget fel på Martin Widmark. Han måste numera räknas som Sveriges mest framgångsrike barnboksförfattare. Han är duktig, oerhört flitig och vill alla väl. Ändå vore det rimligt att hans böcker granskades hårdare än vad jag har fått intrycket att de brukar.

Men åtminstone den här gången kapitulerar jag. Kanske har Vallebys massa blivit så stor att den inte längre går att motstå. Som en vän uttryckte det har staden blivit ett sorts nutida (nåja) Grönköping, eller kanske snarare Tälje. Ingen vuxen skulle besöka staden frivilligt, men i den här boken är det ovanligt trevligt.

Det är fint att se Lasse och Maja agera mentorer för de båda gossarna. Och roligt att de själva går bort sig totalt i sin egen undersökning. Det har alltid varit villospåren som varit bäst i LasseMaja-serien. Brotten kan vara långsökta och utredningarna ologiska men om det är något barnen kan lära sig av böckerna är det att inte skapa falska samband.

Även Helena Willis teckningar ser ovanligt trevliga ut. Antingen är stilen lite renare än vanligt eller också gör den något varmare färgskalan underverk.