”Den osannolike mördaren” blir sakta men säkert fullt sannolik

Samme Engström pekades ut som mördaren redan ett par år tidigare av journalisten och författaren Thomas Pettersson. Hans bok ”Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme” från 2018 ligger till grund för tv-serien.

Vi får följa Thomas Petterssons envisa rotande efter luckor och misstag i Palmeutredningen, och hans jakt på nya fakta. Han finner ett tänkbart motiv, och att Engström ljög om vad han gjorde och var han befann sig på mordkvällen, att han var en van skytt och att han hade tillgång till samma slags vapen som Palme dödades med.

Vi får också följa polisens utredning under ledning av länspolismästaren och självutnämnde spaningsledaren Hans Holmér (snudd på karikerad av Mikael Persbrandt). Han förde polisen på villovägar, som den under mer än 30 år aldrig hittade tillbaka från. Bland annat avskrev han tidigt Stig Engström som misstänkt.

Utredningsarbete går att skildra riktigt fängslande, som till exempel i den brittiska serien ”Manhunt” (SVT Play), men det är svårt. ”Den osannolika mördaren” klarar det ändå godkänt, men det som gör serien värd att se är den skarpa speglingen av1980-talets Sverige , och framför allt den bild av Stig Engström, som växer fram avsnitt för avsnitt.

Han spelas av en kraftigt sminkad/maskerad, knappt igenkännbar, Robert Gustafsson. Det tar en stund att vänja sig, men efter att par scener är han Stig Engström.

I återkommande tillbakablickar skildras vad som kan tänkas ha format Stig Engström och fått honom att begå mordet.

Han var en udda figur, som brottades med mindervärdeskomplex, samtidigt som han hyste höga tankar om sig själv. Han var grafisk formgivare på försäkringsbolaget Skandia och bodde i Täby, där han satt i kommunfullmäktige för Moderaterna. Han framhöll gärna sin betydelse för företaget och partiet, och att han umgicks med fint folk. Det var kretsar där hatet mot Olof Palme frodades.

Stig Engström ville inget hellre än att uppfattas som en person av betydelse, men få tog honom på allvar. Han var en driftkucku, som svalde förtreten och höll god min.

Bakom den fånigt flinande fasaden drömde Stig Engström om upprättelse. Han skulle minsann visa att han kunde göra skillnad.

Det kan förefalla vara en väl enkel psykologisk förklaring, men Robert Gustafsson lyckas med sin inlevelse i rollen att göra den trovärdig, till och med sannolik.

Men som det också påpekas inför varje avsnitt: Serien bygger på ett olöst fall. Inget är bevisat, ingen är dömd – i alla fall inte av en domstol.