Den agnostiska utmaningen

Det finns förstås en hel del annat än Gud att förhålla sig agnostiskt till. Till kunskap i synnerhet och religiositet i allmänhet. I denna artikel kommer dock agnosticismen i första hand diskuteras i förhållande till Gud. För enkelhets skull en Gud vi alla känner till: en allseende, omnipotent, personlig, evig och skapande Gud. Den som framträder i de tre monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam med andra ord.

Ordet agnosticism är sammansatt av grekiskans a (icke) och gn`astos (veta). Det finns vissa belägg för att begreppet använts tidigare, men dess nuvarande betydelse fick det av naturvetaren Thomas Henry Huxley i slutet av 1860-talet. Huxley menade att man vare sig kan eller inte kan bevisa metafysiska idéer. Agnosticism är en metod, vars kärna ligger i den rigorösa tillämpningen av en enda princip: i intellektuella frågor bör man inte låtsas att obevisade eller obevisbara slutsatser är säkra, utan erkänna att man helt enkelt inte kan veta. Med andra ord: det är obligatoriskt att suspendera omdömet i kunskapsfilosofiska frågor.

Men är detta hållbart? Kan vi verkligen inte veta? Agnostikern hamnar lätt i ett kunskapsfilosofiskt gungfly.

Ju starkare agnostiker man är desto svagare grund har man att stå på. Det är ju många saker jag inte kan bevisa till fullo, men som jag ändå håller för sanna. Det finns ju en teoretisk möjlighet att jag kommer att bli förvandlad till en struts om 15 sekunder, men det finns också överväldigande skäl till att tro att så inte kommer att bli fallet.

Det kan ju faktiskt vara så att världen är skapad för 15 minuter sedan (Gud kan till och med ha lagt in minnen i mig som gör att jag tror att jag har levt mitt liv fram till nu), men det finns ju inga som helst skäl för att tro att det verkligen är så. Ja, det vore närmast korkat att förhålla sig strikt agnostiskt till något av ovanstående påståenden.

Om vi skall kunna ta agnosticismen på allvar måste vi följaktligen göra den svagare. En agnostiker får kanske nöja sig med att det är tillåtet att suspendera omdömet i specifika kunskapsfilosofiska frågor. Ungefär så här: ”jag vet inte just nu, men det beror snarare på att frågan inte är avgjord, än på att den inte går att besvara”. Detta öppnar upp för att det rimligt tro på något så länge det inte framkommer goda skäl för att upphöra att tro på det. Och tvärtom.

Även om det är fullkomligt rationellt för en person att suspendera omdömet i vissa frågor kräver en intellektuell hederlighet att man tar ställning i frågor där skälen är övertygande.

Köper man ovanstående revision av den ursprungliga agnosticismen kan man göra en lista i vilken man placerar in teister, agnostiker och ateister efter i vilken grad de håller Guds existens som trovärdig. En som har gjort så är Richard Dawkins i sin bok Illusionen om Gud. Så här ser den ut, tolkad av undertecknad:

Stark teist. 100 procent sannolikhet för Guds existens. Man tror inte. Man vet.

Mycket hög sannolikhet för Guds existens, men inte 100 procent. Man vet inte helt säkert, men har en stark gudstro och baserar livet på antagandet av Guds existens.

Mer än 50 procent, men inte mycket. En agnostiker som ändå lutar åt teismen.

Exakt fifty-fifty. Exakt lika stor sannolikhet att Gud finns som att han inte finns.

Mindre än 50 procent, men inte mycket. Agnostiker som lutar åt ateismen.

Mycket låg sannolikhet att Gud finns, men inte noll. Svag ateist. Man vet inte säkert, men har ingen gudstro och baserar livet på antagandet att Gud inte finns.

Stark ateist. 100 procent sannolikhet att Gud inte existerar. Man tror inte. Man vet.

Dawkins lista är intressant, inte minst för att den måhända hjälper oss att definiera vår egen övertygelse i frågan, men den gör samtidigt alla förnuftsbaserade ståndpunkter till agnostiska, vilket urvattnar själva begreppet.

Men det spelar mindre roll. I frånvaron av hållbara gudsbevis och närvaron av vetenskapliga förklaringsmodeller pressas agnostikern allt längre ner på Dawkins lista. Ju mer agnostikern erkänner att man kan ha vetskap om världen desto värre problem får han. Och tvärtom. Ju svagare variant av agnosticismen man företräder desto starkare blir försvaret.

Samtidigt öppnar den svaga agnosticismen upp för en annan form av ateistisk kritik: hur feg får man egentligen vara? Agnostikern har en närmast fobisk inställning till att ta ställning i religiösa frågor, menar ateisten. Ateismen lägger fram argument som bygger på rimlighet, på sannolikhet och enkelhet. Man förklarar varför teismen har bevisbördan och varför Gud är ologisk och motsägelsefull, men agnostikern skjuter det hela åt sidan? eller framför sig om han företräder en svag agnosticism? Agnostikern kan inte göra mycket annat än att återupprepa mantrat ”ytterst kan man inte veta”.

Stämmer då ateismens bild av agnostikern som en räddhågsen, ängslig liten kunskapsfilosofisk fegis? Nja. Det ligger förvisso något i kritiken, men det finns andra skäl att vara agnostiker på där inte denna kritik biter. På ett mer vardagligt plan kan man ju förhålla sig agnostiskt till gudsfrågan eftersom det är högst oklart vad det hela egentligen handlar om.

Religiösa utsagor har ett sanningsanspråk, men vad menas egentligen med detta? Såväl teismen som ateismen förhåller sig till något man kallar Gud, men vad menas med denna Gud? Menar man dessutom samma sak? Så länge man inte har specificerat detta och en rad andra tvetydigheter och oklarheter är frågan meningslös att ställa, alternativt inte möjlig att förstå på ett korrekt sätt. Jag är inte rädd för att ta ställning när jag väl vet, men förhåller mig agnostiskt så länge jag inte har fått svar på frågan.

Det finns även andra möjligheter att hålla kvar den agnostiska ståndpunkten. Agnosticism handlar om osäkerhet, men osäkerheten kan ju bygga på olika grund. Inte minst filosofen Ludwig Wittgenstein öppnar i sina senare arbeten för en religiositet utan beskrivande anspråk. En pragmatisk religion som inte diskuteras i sanningstermer, utan som praktik i definierade språkspel.

Den rimliga negationen till en sådan religion är inte ateism, utan agnosticism. En sådan tolkning av religionsbegreppet öppnar ju dessutom upp för en gudstro. Eller? Kanske. Men det spar vi till nästa artikel.

Mikael R Karlsson