Debutanten Ella-Maria Nutti skriver med imponerande språklig och psykologisk sensitivitet
Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
Förlag: Wahlström & Widstrand
Debut
Verkligheten hinner alltid i kapp till slut. Det är i det långa loppet helt omöjligt att springa ifrån den. Agneta får i Ella-Maria Nuttis roman ”Kaffe med mjölk” erfara den saken på ett mycket konkret vis. Hon är en kvinna i 50-årsåldern, en skötsam äldrevårdanställd som gillar cigaretternas tröstande trygghet. Men cancern har kommit. Och ännu värre, den är omöjlig att få stopp på. Under lång tid håller hon det hemligt för den vuxna dottern Tilda som sedan länge lämnat bygderna kring Gällivare för att studera i Stockholm. Till slut, när verkligheten har hunnit i kapp, måste det dock sägas och det är ungefär då som den drabbande romanen börjar för läsaren.
Det finns romaner där det mest väsentliga händer på utsidan och så finns det romaner där de viktigaste sakerna istället händer på både romanpersonernas och läsarens insida. Denna roman tillhör den senare kategorin. I Ella-Maria Nuttis förmåga att i sin debutroman gestalta exempelvis den tystnad som har uppstått mellan modern och dottern ser jag något mycket lovande. Ur moderns perspektiv får vi reda på deras historia, deras ofta tysta strider mellan två lika envisa och uthålliga personligheter. Och ändå, mitt i striderna och envisheten finns alltid en kärlek dem emellan. Romanen ger en stark gestaltning av två människors relation, en relation som ständigt pendlar mellan beroende och behovet av oberoende.
”Ella-Maria Nuttis förmåga att i sin debutroman gestalta exempelvis den tystnad som har uppstått mellan modern och dottern ser jag något mycket lovande.”
Klockan tickar. Orden som måste sägas måste till slut ut. I Agnetas långa tvekan att uttala dem är det lätt att läsa in en rädsla för den oåterkallerlighet som de utsagda orden innebär. När hon väl har berättat för dottern kommer hon, genom något som kan liknas vid en slags trollformel, även i sin dotters ögon att förvandlas till en obotligt sjuk person. Tystanden är på sätt och vis det sista hopp som Agneta har kvar. Det är åtminstone så jag tolkar det som Ella-Maria Nutti med imponerande språklig och psykologisk sensitivitet skriver om moderns och dotterns relation och den stundande uppgörelsen i dödens väntrum. I ”Kaffe med mjölk” låter författaren romanen göra det som genren är allra bäst på, att berätta om människans villkor.
Utöver den inre skildringen av relationsdramat får vi som läsare såklart också bekanta oss med de yttre omständigheterna, då Agneta tar tåget ner till Stockholm för att under en helg berätta för Tilda. Skildringen av sjukdomens påverkan på kroppen är realistisk. Det är förstås ingen upplyftande historia. Men anledningen till att skriva, eller för den delen läsa en roman som denna är ju inte dess underhållningsvärde. Istället har den ett mycket djupare värde, ett värde som en allmänmänsklig skildring om hur det är att leva och att snart dö, ett värde som på något underligt vis, mitt i allt elände, erbjuder läsaren viss tröst. Därmed låter Ella-Maria Nutti skönlitteraturen visa ytterligare en sak som den är bra på. Att i en debutroman kunna göra det med sådan säkerhet är som sagt en mycket lovande start på en författarkarriär.
