De smurfar på en ny våg

Framgångsrik kultur som riktas till barn föder märkligt nog ofta en mängd illasinnade myter.

Bland vuxna, alltså.

Smurfarna är ett bra exempel. Pratet om att de blå sagofigurerna egentligen skulle vara sublim kommunistpropaganda vägrar nämligen att försvinna.

På ett sätt kan man förstå ursprunget. Smurfarna är trots allt en samling nära nog identiska figurer som lever i ett kooperativt samhälle och som slaviskt följer en äldre ledares diktatoriska vilja. Och denne ledare har inte bara har röda kläder och röd luva på sig, utan påminner dessutom en hel del om Karl Marx.

Under sin levnad bemötte aldrig seriens skapare, belgaren Peyo, de frekventa kommunistryktena. Det var kanske inte så konstigt. Betydligt mer besvärande var dock anklagelserna om sexism.

I smurfarnas värld existerade överhuvudtaget inga kvinnor förrän den elaka trollkarlen Gargamel skapade Smurfina – med baktanken att en kvinna skulle kasta ner hela smurfbyn i fördävet.

Smurfsamhället räddas dock när Gammelsmurfen tar in Smurfina i sitt laboratorium och gör henne till god. Samtidigt passar han på att göra en del andra förändringar. När Smurfina kommer ut från Gammelsmurfen bär hon inte bara en söt klänning och har skor med höga klackar – hon är dessutom inte längre mörkhårig, utan blondin.

Budskapet tycktes utomordentligt klart: Smurfina kunde bara få bli en fullvärdig medlem av smurfgemenskapen om hon anpassade sig till den mest stereotypa kvinnorollen som finns.

Varje smurf har en distinkt egenskap som skiljer honom från de andra. Att Smurfinas distinkta egenskap var hennes kön mildrade knappast kritiken.

I februari i år bröts till sist smurf-tystnaden i genusfrågan, när Peyos son Thierry Culliford, som bland annat var med och skrev manus till en mängd smurfberättelser, höll med kritikerna.

Till den amerikanska radiokanalen NPR sa han: ”Det är klart att det var en kliché. Den stackars lilla flickan med det mörka håret som var ensam och ingen ville titta på. Så kommer Gammelsmurfen och förvandlar henne till en bimbo.”

Problemet med smurfarna är dock att Peyos framgångar blir fullständigt obegripliga om man inte försöker leta efter en annan förklaring än att serien enbart bygger på klichéer.

Klicheér finns det nämligen gott om. Men väldigt få av dem fortsätter att vara populära i generation efter generation.

För smurfarnas framgångar är nämligen gigantiska. Det finns inte en enda europeisk serie som har gått jämförelse lika bra.

Ändå var allt egentligen en slump. Smurfarna dök upp för första gången 1958 och var aldrig tänkta att vara annat än tillfälliga bifigurer i den serie som Peyo då hade modesta framgångar med, Johan och Pellevin.

Men så fort smurfarna dök upp började de belgiska barnen att skriva till tecknaren. Peyo förstod att han var något på spåret och två år senare fick smurfarna en egen serie.

Det var dock tack vare försäljningen av leksaker som smurfarna fick sitt stora genombrott. Peyo var tidigt ute med att satsa på den merchandise-våg som numera är en av huvudintäktskällorna till nästan all tecknad film.

Redan 1959 inleddes försäljningen av smurfar i PVC-plast och när en amerikansk tv-chef såg hur mycket hans dotter lekte med den figur som hon fått i ett cornflakespaket, beordrade han sin kanal att producera en tecknad film med smurfarna.

Den skulle komma att få 271 efterföljare.

Med de amerikanska filmerna drabbades världen av smurfmania och Peyos skapelse nådde en framgång som ingen annan europeisk seriefigur kommer i närheten av – faktiskt inte ens Tintin.

Frågan är varför.

Willem Degraeve är intendent på Seriemuseet i Bryssel, som just nu visar en smurfutställning med anledning av att det gått precis 50 år sedan smurfarna skapades.

Degraeve menar att man delvis läser smurfarna med fel glasögon om man inte letar efter vad smurfarna egentligen representerar:

–?Man kan ju så klart tycka att smurfarnas samhälle är ganska konstigt, inte minst efter det där med Smurfina. Men efter att ha tittat på bilderna ett bra tag, insåg jag plötsligt att smurfarna faktiskt är b-a-r-n. Och då föll allt på plats.

– Smurfarna är ju en bild av ett barns universum. Och när serien startades, 1960, lästes serier mest av pojkar. Så även Smurfinan får delvis en förklaring mot en sådan bakgrund.

Degraeve fortsätter och jämför storlekar, faror och svagheter:

–?Varför kan barn identifiera sig med smurfarna? Ja, det är inte bara på grund av alla olika karaktärer som smurfarna har, utan också eftersom de faktiskt är SMÅ – precis som barnen. De är också lika ömtåliga. Ett barn får hela tiden höra att det ska akta sig för den ena och det andra, så det inte slår sig eller skadar sig.

– Detta är något som är ständigt närvarande i smurfarna. De måste alltid vara medvetna om vilka faror som finns omkring dem: i naturen, i djurvärlden eller från människorna. Och när en smurf möter en människa, är det faktiskt ganska mycket i det mötet som påminner om när ett barn möter en vuxen.

Nu väntar en ny smurfboom. För tillfället pågår produktionen av en ny 3D-animerad film som beräknas ha premiär under 2008. De gamla albumen kommer dessutom att ges ut på nytt, samtidigt som tv-serien och alla leksaker prånglas ut ännu ett varv.

De kommande åren blir alltså med all sannolikhet mycket smurfiga.µ

Anders Mildner

Utställningen på Seriemuseet i Bryssel pågår till och med 16 november.