Comeback som ibland tippar över

Med vissa undantag, som titelspåret, och ”My demons”, har den uttalade synthpop-profilen som präglade duons uttryck under 1980-talet inte fått följa med till den nya repertoaren. Här är det i stället mer jämntjocka arrangemang, melodier och städad krispighet som dominerar. En utveckling som troligen också fick sig en knuff framåt redan under 2013 då Smith och Orzabal först började skriva låtar till albumet.

Vid den tidpunkten var tanken att hitta fram till ett modernt och hittigt sound, men för Tears for Fears slutade satsningen snarare i en känsla av att ha tappat bort sin kärna, berättar de i en intervju med Tidal.

Detta till trots har vissa av låtarna klarat sig kvar hela vägen till ”The tipping point”, och samsas nu med mörkare spår där Roland Orzabal bearbetar sorgen över sin avlidna hustru, och den psykiska ohälsan som han själv tvingats hantera. Allvaret blir som tydligast i texterna, medan musiken driver på och bäddar in. Men även hoppfullheten och det mer avskalade ges utrymme. I ”Long, long, long time,”, ”Rivers of mercy” och även den senare ”Please be happy” stillas tempot, och all strävan mot storslagna gester läggs åt sidan för en stund. Välbehövliga, nära inslag.

För, även om Tears For Fears comeback på många sätt håller hög kvalitet så känns det fortfarande som de kanske återigen förlorat sig själv längs med vägen. Eller åtminstone förlorat viktiga delar av sin fingertoppskänsla. Stark produktion, skarpa melodier och bärande teman räcker inte hela vägen när arrangemangen tar i från tårna och urholkar själva nerven i låtarna.

Övrigt, den inledande ”No small thing” är inte på något sätt ett svagt spår, men den akustiska auran snurrar till lyssningen ganska ordentligt. Det känns också helt nödvändigt att påpeka de uppenbara melodilikheterna mellan låten ”Master plan” och Niklas Strömstedts ”Sista morgonen”.