Colson Whiteheads romaner visar hur svarta lever under helt andra villkor än vita

Whiteheads senaste, ”Harlem shuffle”, är i jämförelse med de tidigare en närmast solig berättelse om en man som försöker klara livhanken på rätt sida lagen men som dras in i kriminalitet. Denne Carney får konkurrera om huvudrollen med Harlem, stadsdelen som är som vaknast när oskuldsfulla människor sover.

Romanen utspelar sig från 1959 till 1964, en period då medborgarrättsrörelsen växte sig stark. Den berömda marschen till Washington, där Martin Luther King höll talet ”I have a dream”, ägde rum 1963, och några år senare togs viktiga steg på väg mot jämlikhet, åtminstone på papperet, med olika lagar som slog fast svartas rättigheter och förbjöd diskriminering.

Denna rörelse märks sällan i berättelsen om Carney. Han rör sig knappt utanför Harlem där få vita syns och där gränsen i stället dras mellan de som är ljusbruna och de som är ”för” mörka. Carneys fru jobbar på en resebyrå som börjar hjälpa medborgarrättsgrupper med resor till landsändar där Ku Klux Klan attackerar bussar och hotell för svarta. Hon är ljus, hennes far är medlem i en klubb som Carney utan framgång söker medlemskap i, han är för mörk och får nöja sig med sitt andra mer ljusskygga nätverk.

Carney har gått college, han är en man med ambitioner och har etablerat en fin möbelhandel med hjälp av stöldgods han hittat efter sin döde far. Efterhand kan han byta upp sig till bättre adresser för fru och barn som han håller borta från mörkret. Men han har en kusin som ständigt trasslar in sig i livsfarliga brottshärvor; Carney måste hjälpa honom, de hör ju till samma familj. Carney är ingen stor skurk, han ägnar sig i de bakre delarna av sin butik åt en blygsam häleriverksamhet och har aldrig skjutit annat än råttor med sin pistol, men runt omkring honom flyter blod.

Colson Whiteheads nya roman är på ett plan en gastkramande thriller, ett drama där insatserna hela tiden trappas upp. Det är omöjligt att inte ryckas med i spelet: ska Carney få revansch, ska han över huvud taget klara sig? Oddsen är ju inte de bästa: Vita må ha vidsträckta territorier av outnyttjade möjligheter framför sig i USA, men i Harlem finns bara gator. Den som är född och uppvuxen i Harlem måste röra sig inom ett begränsat rutnät av adresser som skiljer skurkar från knegare. Någon frågar, var kommer du från? Carney svarar 127th Street och ser genast att han faller i betraktarens aktning.

För en svensk läsare kan det vara svårt att uppfatta vad ett gatunamn signalerar, att Harlem består av olika delar med skilda livsvillkor står ändå klart. De svarta äger fortfarande stadsdelen men den är mycket mer än Cotton club och 30-talets kulturella uppsving! Det är varmt, somrarna är långa och heta, svetten dryper, ändå rör sig språket i Eva Åsefeldts översättning lätt som i dans. Whitehead skriver som om han pratade med sina läsare, han skapar känslan av att vi förstår varandra där vi sitter ihop på samma ruffiga sylta med en undermålig fläkt som han lyckas tysta med sin berättelse. Tempot är högt, det myllrar av folk på gatorna och av särpräglade gestalter runt Carney, musik strömmar ur danshaken och kackerlackor ur avloppen. Harlem är skitigt och alldeles fantastiskt levande.

Ju hårdare skruven dras åt runt Carney, desto ivrigare hoppas jag att det ska gå bra för honom, att han ska ta sig ur den onda cirkel han befinner sig i och rädda ett gott liv åt sin familj med alla de möjligheter och rättigheter som finns inskrivna i författningen men som aldrig har gällt för Carney själv.

Colson Whiteheads romaner liknar inte varandra men deras sensmoral är densamma: svarta lever under helt andra villkor än vita, ursprunget styr framtiden och miljön sätter gränserna. Det sociala arvet talade man gärna om på det 60-tal romanen utspelar sig i, men Whitehead visar hur politiskt det arvet är i ett rasistiskt samhälle.