Christian Naumanen: Christian Naumanen: Kjellvander skapar luckor i samtiden
Det var en tuff sommar. Kanske berodde det på värmen, förmodligen på mycket mer än så. Det var inte det att jag inte hade kul – men jag var sliten, utmattad, uttorkad. Lika nött som de gula gräsmattorna. I behov av skugga.
Det skedde i ett gammalt hönshus på Öland. Kackelstugan är en musikalisk oas ett par mil söder om Borgholm. Den här gången skulle vi se Christian Kjellvander. Jag hade aldrig riktigt gett honom chansen tidigare. Gillat vissa låtar, avfärdat många andra som tråkiga. Det fanns dock en gnagande känsla att jag missat något. Att jag inte hade tagit mig tid att lära känna honom ordentligt.
Det var alldeles för kvavt för att sitta inknödd på smala kyrkbänkar utan ryggstöd. Vi gick ut redan efter första låten, köpte med oss en öl och satte oss på den lilla baksidan. Scenen gick knappt att skymta, ljudet strömmade ut genom de öppna glasdörrarna.
Och där – i upptakten till ännu en av sommarens tropiska nätter, när himmeln började färgas rosa och solen gav sig av för att ge oss ett par timmars efterlängtad permission – där fann jag tiden.
”Nu är det tufft igen. Så där grått och jämntjockt som bara november kan vara. Så där att man lätt tappar bort sig själv i tiden.”
Kjellvander var ensam med sin Fendergitarr, endast uppbackad av hustrun Karla-Therese. Anslaget var ömsint, låtarna små sagor inbäddade i barytonvärme, stämsången så intim att den omöjligt kunde vara grundad i något annat än äkta kärlek. Där och då insåg jag att Christian Kjellvander är en av de finaste artister vi har i landet.
Efteråt sålde han skivor tillsammans med sin son och jag köpte två, i brist på något vettigt att säga. På vägen hem kunde jag känna hur min inre gräsmatta sakta började återfå sin gröna färg.
Nu är det tufft igen. Så där grått och jämntjockt som bara november kan vara. Så där att man lätt tappar bort sig själv i tiden.
Men då står han där på nytt, den tunnhårige americanakantorn. Nya albumet Wild Hxmans är ingen kulört sommarhimmel. Det är lika mörkt som höstnatten, lika kargt som den lövfallna skogen. Berättelser om isolering, främlingsskap och separation – utdragna och molande.
Christian Kjellvander gör inte musik för samtiden. Låtarna är alldeles för långa, tilltalet alldeles för monotont. Ibland är det folk, ibland blues, ibland jazz. Han går efter sin egen klocka och låter musiken vandra i egen takt.
På så sätt skapar han luckor i tiden. En fristad för tanken. En paus från omvärlden. Det enda kravet på oss lyssnare är att vi ger honom chansen.
Frågan är om vi hinner med det.
